Vem bryr sig om det primära offret för en vårdskada?

Jag kan inte riktigt släppa Läkartidningens serie om the second victim – om läkaren som offer i en situation där en patient har drabbats av en vårdskada (som jag skrev om igår).

Så här förklarar Läkartidningen begreppet:

”Termen »second victim« myntades av läkaren och professorn Albert Wu redan på 1980-talet för att beskriva sjukvårdspersonalens känslomässiga lidande när vården de ger råkar leda till skada av en eller annan anledning. Även om patienten är det givna första offret påverkas även vårdpersonal, som därmed blir det andra offret. 

Många vittnar om känslor av skuld, skam och misslyckande efter svåra händelser. 

Läkare inom akuta specialiteter, som intensivvård, kirurgi eller obstetrik, verkar drabbas i högre utsträckning än andra, enligt flera studier. Även ensamarbetande läkare, exempelvis i primärvården eller dia­gnostiska specialiteter, är extra utsatta. 

Stödet till vårdpersonal har hittills ofta varit bristande, och det finns forskning som visar att upp till 10 procent av vårdpersonal som varit med om en svår händelse, och därefter utvecklat tecken på PTSD, sedan väljer att byta specialitet.”

Det är det sista stycket jag skulle vilja hänga fast vid en stund idag, för jag tycker att det är väldigt intressant att man pratar om att vårdpersonal kan utveckla tecken på PTSD av att vara delaktig i en vårdskada.

Det här är alltså i ett läge där man säger att det finns ett primärt offer, patienten, och läkaren räknas som det sekundära offret.

Anledningen till att jag tycker detta är så intressant är att jag aldrig tidigare sett att någon från vården pratat om PTSD i samband med vårdskador. Än mindre om patienter som har fått PTSD av vården. Men om läkare kan utveckla tecken på PTSD av att stå bredvid den som skadas, då borde väl ändå risken för att utveckla PTSD vara större hos den som skadas, det primära offret?

Det är väl ändå inte en orimlig tanke?

Enligt den nationella handlingsplanen för patientsäkerhet drabbas årligen 80 000 patienter i slutenvården av vårdskador, antalet vårdskador i andra verksamheter är av olika anledningar oklart. Utöver detta tänker jag att det rimligtvis också finns ett stort antal patienter vars vårdskada aldrig erkänns som skada.

Jag undrar hur många av de vårdskadade patienterna som utvecklar tecken på PTSD på grund av det de har varit med om i vården? Finns det någon som har undersökt det?

I definitionen av begreppet vårdskada ingår att en patient kan ha fått en psykisk skada av vården. Ändå hittar jag vid en sökning varken trauma eller PTSD som begrepp i handlingsplanen för patientsäkerhet. Inte heller på Socialstyrelsens särskilda plattform för patientsäkerhet. Där finns inte ens psykiska skador med som exempel på vanliga vårdskador.

Dock finns det ett avsnitt om suicid som vårdskada. Men detta handlar vad jag kan se enbart om patienter som kommer till vården och redan är suicidala och där en vårdskada har uppstått på grund av bristen på suicidprevention.

I den information jag har hittat om vårdskador så verkar man snarare dela in vårdskadorna beroende på var i systemet patienterna skadats – i somatisk vård eller psykiatrisk – än vilken typ av skada patienterna har fått. Om patienten är fysiskt eller psykiskt sjuk – inte om själva vårdskadan är fysisk eller psykisk. Jag tänker dock att patienter i somatisk vård självklart kan få psykiska vårdskador precis som patienter i psykiatrisk verksamhet kan skadas fysiskt.

I en annan artikel i serien om ” the second victim” i Läkartidningen intervjuas Pelle Gustafson, chef­läkare på Löf, regionernas ömsesidiga försäkringsbolag om ett pågående arbete med att ta fram en guide över vilket krisstöd som kan minska risken för att vårdpersonalen utvecklar PTSD i samband med en svår händelse (som när man skadar en patient).

Han säger bland annat:

”Vi vet i dag att vårdpersonal som på ett eller annat sätt är inblandad i en händelse som inte ska inträffa kan drabbas hårt. Ett antal får PTSD och byter arbetsplats efter att ha varit med om något sådant. Men vi vet också att konsekvenserna av »second victim«-fenomenet går att förebygga med ganska enkla medel. Därför ville vi ta fram ett dokument som visar vad man ska göra och vad man ska undvika.”

Varje vårdgivare ska enligt patientsäkerhetslagen arbeta med att minska risken för vårdskador i sin verksamhet. Denna plan borde självklart också innehålla information om hur vårdgivaren kan minska risken för att personalen utvecklar PTSD i samband med att man har vårdskadat en patient.

Men borde det inte vara lika självklart att utveckla guider och planer för hur det primära offret – det vill säga den vårdskadade patienten – ska tas omhand för att minska risken för att de utöver sin skada också utvecklar posttraumatisk stress?

Jag vet faktiskt inte om detta finns, men om det gör det borde det lyftas fram på ett mycket tydligare sätt!