Jag känner lika delar skräck och hat i relation till vården. Det är ingen bra ingång när man behöver vård, jag vet det. Men det är liksom inte så att det är något jag har valt. Det handlar inte om min inställning utan mina erfarenheter. Mina känslomässiga reaktioner på det som har varit. Och är.

Känslorna av skräck och hat är ingenting som gagnar mig och jag försöker förtvivlat att hålla tillbaka det jag känner. Men det går inte så bra. Kanske främst för att vården gång på gång bekräftar att mina känslor är rimliga. Att det inte är läge att känna tillit. Alls.

Och hur ska jag kunna jobba på min tillit om vården sviker gång på gång? Om de agerar irrationellt och oförutsägbart? Om de med all önskvärd tydlighet visar att jag inte är någon de tycker är värd att respektera? Det är ingen bra grund att stå på för att bygga en bättre relation.

Tyvärr.

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.