Hur drabbar tystnadskulturen patienterna?

Sveriges läkarförbund har nyligen släppt resultatet från en arbetsmiljöenkät där de har undersökt tystnadskulturen inom sjukvården. Resultatet är skrämmande.

Läs hela rapporten via förbundets hemsida [länk]

Det finns en utbredd rädsla för att framföra kritik bland de läkare som har svarat på enkäten. Mindre än var tredje läkare vågar framföra kritik till kollegor och chefer. Läkarna vittnar om att öppen kritik får svåra konsekvenser som personangrepp, härskarteknik och mobbning, men även rena hot förekommer.

Rapporten talar om att det finns diskriminerande inslag i tystnadskulturen. Att läkare som är tidigt i sin karriär är extra utsatta liksom kvinnor och utlandsutbildade läkare.

Sveriges läkarförbund slår fast att ”trygga läkare ger bättre vård” och berättar att svar i undersökningen visar att patientsäkerhetsbrister förbises eller inte ens lyfts om chefer inte lyssnar på de anställda eller de anställda inte vågar ta upp brister med cheferna. Så här säger en läkare:

”Det finns en uttalad tystnadskultur på arbetsplatsen på grund av chefer i flera led som har en hotfull attityd mot personer som säger ifrån. Flera personer som ifrågasatt arbetsmiljö eller gjort medicinska prioriteringar som inte är i linje med ”produktionslinjen” har fått utstå repressalier i form av fråntagna ansvarsuppdrag, eller hot om att tas ur sina olika roller.”

Rapporten beskriver att det finns ett samband mellan att vara rädd för att säga ifrån och att inte vilja rekommendera en sjuk anhörig att söka vård på arbetsplatsen, och att fler vill söka annat arbete där tystnadskulturen är stark.

Den här rapporten visar alltså att vården har stora problem som riskerar att påverka patientsäkerheten. Jag förstår att Sveriges läkarförbund enbart kan uttala sig utifrån sin enkät men jag tänker att sannolikheten är hög en sån här kultur även gör att patienterna får problem att ta upp sin kritik mot vården med vårdpersonalen. Att patienter också kan råka ut för repressalier om de är öppet kritiska eller klagar på vården.

Jag tänker också att det är sannolikt att det finns diskriminering inblandat även när det gäller patienterna. Och att vissa saker patienterna är kritiska mot kan ha ett direkt samband med läkarnas rädsla för att kritisera sin chef eller kollegor.

Rapporten visar att facklig närvaro kan hjälpa vårdpersonal att våga ta upp kritik med sin arbetsgivare men för patienter finns ingen liknande funktion att ta hjälp av. Patienter har på sin höjd anhöriga som hjälper oss att bevaka våra rättigheter och är vårt individuella stöd.

Visst, vi kan kontakta patientnämnden, men de kan bara hjälpa oss att kommunicera med vården, inte ta ställning om något är fel eller driva vår sak. Vi kan också skicka klagomål på vården till IVO, men då förväntas vi ha förmedlat vår kritik till verksamhetschefen först och IVO arbetar inte med att förebygga vårdskador för individen.

Ingen av instanserna kan dock hjälpa oss att se till att vården tar till sig av vår kritik eller hjälpa oss att få till en fungerande vård.

Jag vet av erfarenhet hur förlamande den här rädslan kan vara men jag skulle gärna se statistik över hur utbredd den är och i hur hög grad rädsla för repressalier påverkar patienters beslut att (inte) anmäla vårdskador.

Vem gör den undersökningen?