Gick nyss utanför dörren, totalt ofixad med mössan nerdragen långt i pannan, för att få lite sol i ögonen och ro i öronen.

Så fruktansvärt trött och värk i hela kroppen, rädd för vad som kommer att hända med mej då det blir friskt i övriga huset igen. Frustrerad och förtvivlad över situationen, jag är hemma heltidssjukskriven för att ta hand om mej själv för att jag ska bli frisk någongång samtidigt som mannen är hemma och Vab:ar sonen. ALLA tre är trötta, och jag känner mej som världens skurk då jag behöver sätta gränser för att orka, eller göra saker för min egen skull. Sonen är dessutom som ett plåster på mej då han är sjuk, vilket inte är onormalt för fem öre, bara jobbigt just nu. Överallt är det ljud och jag har svårt att stänga in mej och låtsas som de andra inte finns. Vi behövs båda föräldrarna – för allas skull.

Träffade sonens gamla dagmamma på promenaden, en jättego människa som vet mycket om vår situation. Naturligtvis frågar hon hur det är och jag berättar. Då kommer den, den värsta kommentaren jag vet:

– Men, du ser ju pigg ut!!!

Jag får lust att skrika då:

– MEN MIN SJUKDOM SYNS INTE UTANPÅ!!!!!!!!!!!

Men jag gör inte det, säger bara:

– Jasså, gör jag det?

Men inom mej känner jag behovet av att förklara och försvara och en stark lust att sätta en lapp i pannan där jag beskriver hur det känns inuti!


Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.