Tidigare har jag skrivit om det ständiga skalandet – för att få energin att räcka till – och vad som händer i en rehabiliteringsprocess om skalandet får fortsätta.
Vi ser lite närmare på vad Socialstyrelsen skriver om utmattningsspiralen (s. 29) i ett dokument om utmattningssyndrom och stressrelaterad ohälsa:
”Utmattningsspiralen” (Figur 3, Rylander, opubl.) illustrerar hur det som börjar som ospecifika somatiska stressymtom gradvis utvecklas till ett tillstånd med tilltagande psykisk symtomatologi. Cirklarna illustrerar det utrymme som personen ger åt omsorg om egna behov som regelbunden kosthållning, motion, sömn, rekreation, sociala och intima relationer. Allteftersom processen fortskrider avsätts mer och mer tid till att hantera eller på annat sätt ägna tid åt de påfrestningar som personen är utsatt för. Vid arbetsrelaterade påfrestningar handlar det ofta om att ökad tid ägnas åt arbete, men även om att betydande tid ägnas åt att grubbla på problemen.”
Jag känner igen mej ruskigt väl – och skalandet pågick i många år. Ju sjukare jag blev desto mindre av ”mej” fanns det kvar. Tillslut hade mitt handlingsutrymme krympt så mycket att jag inte ens fungerade på jobbet. Då jag lämnat sonen på förskolan satte jag mej i bilen för att åka min halvtimme till jobbet – men jag tog mej knappast iväg för jag var redan totalslut. Väl på jobbet var allt bara ett virrvarr av saker jag skulle göra, namn jag aldrig lyckades lära mej, ord som försvann innan de ens nådde mina läppar, smärta så stark att jag inte hörde vad den jag pratade med sa, stress-ångest inlåst på toaletten, kapade raster till förmån för ytterligare några minuters arbete, undvikande för att slippa ytterligare arbetsuppgifter och massor av förväntningar som det hela tiden kändes som jag inte kunde infria. Det kändes som en kamp för att överleva.
Nu har jag varit sjukskriven i drygt två år och karusellen jag beskriver här ovanför är ett minne blott. Eller ibland känns det som att jag blivit avkastad av karusellen och istället förtvivlat kämpar för att komma upp på den igen. Ibland kan det kännas – eller ganska ofta – som att jag har skalat bort mej själv mitt i allt – och att jag inte längre är den jag var förut. Jag kan längta så efter att få känna mej energisk och beta av saker i ett högt tempo – att ha massor av människor runt mej – att vara den som hjälper en annan människa framåt genom att effektivt dra i samordningstrådarna.
Det är lätt att önska att allt ska bli som vanligt och att jag ska tillbaka till den jag var förut. Men vill jag verkligen det??? Något i det gamla sättet att vara har ju uppenbart vart skadligt för mej och fått mej att hamna där jag är idag. Stresskliniken visade en bild för att illustrera detta:
Innan utmattningen var jag en utgivande person – och nästan ingenting lämnades till att ta hand om mej själv. Det har funnits en tillfredsställelse och har gett något att vara den utgivande – jag har fått belöning för mitt jobb – men det har tillslut gjort mej sjuk. Vid en utmattning sker en omsvängning (skalandet?!) och nästan all tid ges till att se inåt och att ta hand om sej själv – nästan ingen tid och energi läggs på att vara utgivande.
Målet med tillfrisknandet från ett utmattningssyndrom är inte och kan aldrig vara att bli som förut (första bilden) utan att för att förbli frisk måste det till en balans mellan mellan input och output (sista bilden).
Upptäck mer från The ME Inquiry Report
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
The ME Inquiry Report 
Tack! Känner så igen mig. Frågar mig ofta om jag vill vara den jag var innan diagnosen. Svaret är nej. Men ändå har jag svårt att acceptera att jag som slitit som ett djur tills jag en dag inte kom ur sängen nu bara ska värderas över vad jag orkar och presterar just nu. Allas dömande får mig att tappa hoppet, min självkänsla åker berg och dalbana. Är man bara värd något om man jobbar? Tyvärr jobbade jag mer mellan 16 år – 31 år än vad som var mänskligt för någon under dennes hela arbetsliv + hade en familj att ta hand om. I allt detta skalande försvann jag och idag vet jag inte vem jag är. Förr kunde jag pytagoras sats bakvänt, nu klarar jag inte att läsa en bok eller att hjälpa dottern med matten. Men jag är en mycket bättre mamma och jag har nu tillgång till mina känslor. För mig börjar jag någonstans krypa fram. Men får jag möjlighet att bli hel och komma i balans utan andras ingripande?
GillaGilla
Känner igen mig, frågan är bara om jag inte fortfarande sitter fast i den där spiralen, eller hänger med ena foten och inte kommer loss. Känner mig så fruktansvärt stressad ofta, sover dåligt, har ångest över det jag inte gör, det jag inte orkar…att jag inte jobbar,trots att jag jobbat mer än många andra, känner mig värdelös men vet ju att jag inte klarar av det…som sagt, sitter nog fast med foten.Jag har alltid varit den som ställt upp, men har lärt mig att säga nej ganska så ofta trots allt. Men när jag slutade att finnas till hands för allt och alla så försvann människorna runt omkring mig och jag står ensam kvar. Ingen finns där för mig nu, en nyttig men hård läxa…man måste lära sig att inte ge allt.Kram
GillaGilla
Vi pratade just om detta med andras acceptans en hel del under Stressklinksperioden…att det kan vara svårt för de andra runtomkring då man börjar säga nej och sätta gränser! Jag känner som du – jag måste väl ha ett värde oavsett hur mycket eller lite jag kan prestera!? Att ge sina barn tid och ha tillgång till sina känslor är väl mera värt? Jag tror stt det är jätteviktigt stt återta endel av det som försvann i skalandet – men även att ersätta endel saker med helt nya värden! Men det svider hårt att ”tappa” sin preststionsförmåga då man lever i ett prestationssamhälle!
GillaGilla
Det är väl en ganska lång process att acceptera att en förändring måste ske…och oxå en lång process att acceptera att man är begränsad fysiskt som både du och jag är!Jag har oxå upplevt att människor försvunnit då jag inte kan hjälpa och prestera som förut och det är en sorg! Men jag har oxå fått nya vänner både via nätet och IRL som förstår och accepterar mej som jag är nu!Kram till dej!
GillaGilla