Jag pratade med en vän om vad som egentligen hände idag då jag tippade över kanten. 


Enda sättet att beskriva det är ren och skär panik – inte ångest utan en total överstimuleringspanik där jag mest kände för att slänga mej ut genom fönstret för att det inte var lugnt någonstans. Det låter dramatiskt och på gränsen till suicidalt men paniken går faktiskt att jämföra med den panik man kan känna då man sitter fast nånstans och inte kommer loss.

Min vän – som delar min erfarenhet – beskrev hon känt det som att hon är fast i sig själv och inte kan fly.

Det som är så läskigt med den där paniken och överslaget är att minnet blir helt blankt. 

Jag kan se en text på ett papper, läsa den, men inte förstå ett ord. Och inte kommer jag ihåg något i efterhand heller. 

Det är som att jag tittar men inte ser.

Jag kan föra ett samtal men sedan inte minnas nåt av samtalet. Ibland hör jag inte vad den andra säger och oftast behöver jag febrilt leta efter ord i huvudet för att veta vad jag ska säga. 

Det är som att jag lyssnar men inte hör.

Min vän beskrev en annan situation: ”Jag kan stirra ut genom fönstret och se samma träd som alltid står där men plötsligt inte förstå att det är ett träd. Det är som att förmågan att bearbeta och tolka bara försvinner.”

Det är helt enkelt som att någon dragit ur kontakten. 

Tack min vän för att du förstår! 

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.