Hur kan vi skapa uppmärksamhet och förståelse kring utmattningssyndrom, långvarig smärta och/eller hypermobilitetssyndrom och dess konsekvenser? Utan att det blir ett vältrande i snaskiga, intima detaljer av människors liv?!
Jag tror på den personliga berättelsen – namn och bild spelar mindre roll. Det jag syftar på är berättandet om din unika erfarenhet. Berättandet i sig själv och igenkännandet hos någon annan kan ha en läkande effekt, tror jag – både att få reflektera och formulera eller att läsa och känna igen.
Då jag var gravid och fick komplikationer skapade de vanliga vägarna för igenkännande problem, jag hade inga vänner som gått igenom något liknande och det som skrevs i vänta-barn-tidningarna gick inte alls att relatera till då graviditeten inte följde normalmallen. För mig blev andras erfarenheter av samma sak – skrivna på nätforum – räddningen de långa månaderna jag höll andan och hoppades på det bästa. Då graviditeten var över kände jag att fler behövde få ta del av dessa berättelser i en mer samlad form och en hemsida/blogg tog form där jag dels samlade relevant information om prematura värkar och dels de personliga berättelserna.
Jag har under en längre tid funderat på om jag ska öppna upp även denna blogg för era personliga berättelser. Det är dags nu tror jag. Anonymt för den som vill det, kanske med en mailadress, länk till din blogg eller kanske vill du vara helt öppen med vem du är? En del av er läsare som inte bloggar kanske skulle vilja dela med er av era erfarenheter utan att för den skull behöva starta en egen blogg? För er som redan bloggar kan det vara en chans att göra en kortare summering av din berättelse. Eller kanske du redan har ett inlägg som du kan tänka dej att låta mig dela – naturligtvis länkar jag i så fall till din blogg.
Tanken är att berättelsen först blir ett gästbloggsinlägg som sedan efterhand samlas under en egen flik i toppen på bloggen. Berättelsen skickas till mig via livetsbilder(at)gmail.com, jag ändrar inget innehåll men ser till att det rent layoutmässigt fungerar i bloggform. Du ser till att informera mig om hur du själv vill presentera dig, ger förslag på rubrik och i vilken mån du vill vara kontaktbar eller anonym.
Vad säger ni? Är ni på?
*håller tummarna hårt för det*
Jag är övertygad om att just din berättelse är viktig för någon annan!
Upptäck mer från The ME Inquiry Report
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
The ME Inquiry Report 
Mycket intressant initiativ. Får smått panik av att du är så otroligt duktig och driftig, älskar din professionella sida, du är mycket duktig! Hänger gärna på, hur vet jag inte riktigt än…. KRAM
GillaGilla
Tack för din respons! Få inte panik över mig. Att jag kan göra det jag gör idag handlar om en tre år lång process av att förändra mitt beteende från ”göra allt på en gång genast” till att ”göra mycket lite i taget och genast sluta då jag känner kroppens signaler”. Många av mina inlägg har tagit många dagar, tom veckor att skriva, men ni ser och läser bara det färdiga resultatet. Mina sk ”projekt” eller vad man ska kalla det kan ha varit ”igång” betydligt längre än de synts i bloggen. Idén till detta inlägg har funnits hos mig sedan i somras, först nu kände jag mig redo att sjösätta den. Professionell känner jag att måste vara de gånger jag väljer att skriva något som berör mitt yrke. Är man legitimerad så gäller det i allt man gör, även som privatperson, gör jag något som så att säga ”går emot” detta kan jag bli av med min legitimation. Dessutom är väldigt stolt över mitt yrke trots att jag är sjukskriven. Kram
GillaGilla
Tycker du är otroligt duktig.. Jag blir lite stressad bara för jag vill också orka, men jag har inte kommit någon vart ännu, men snart så hoppas jag att en ljusglimt och lite extra styrka kommer in i mitt liv. Tack snälla för att du finns och delar med dig, det känns hoppfullt ändå att läsa här… du har ju gått igenom en hel del du med. KRAM
GillaGilla
Fundera över vilka aktiviteter du gör varje dag, vilken typ av aktivitet det är, i vilket tempo du gör den, med vilket syfte (för din egen skull, något som blivit ålagt dej, något du gör av dåligt samvete) hur ofta du tar pauser, hur långt du pressar dej innan du tar paus, vilken tid på dagen du gör aktiviteten – är det skillnad på hur trött du blir? Jag har inte mer energi nu än så jag blev sjukskriven för tre år sedan – däremot fördelar jag den minimala energi jag har på ett annorlunda sätt. Exempelvis promenerade jag mycket i början, i raskt tempo, och försökte hela tiden öka sträckan. Efter ett tag insåg jag att ju snabbare ovh längre jag gick desto sämre mådde jag. Då drog jag ner på tempot och sträckan rejält. Nu kan jag sällan promenera alls pga bäckenet, och jag vet att det straffar sej att försöka pressa mej till mer än det jag gör. Det som varit viktigt för mig har varit att stanna upp och lyssna på kroppen, och att försöka att inte låta det dåliga samvetet att pressa mej till sådant jag mår sämre av. Kram
GillaGilla