Tankar om förebilder, olikheter och lika värde

Vi brukar alltid prata om dagen som varit då sonen kommer hem från skolan. Då blev han ledsen och började gråta. Han berättade att han är så långsam och alla andra är snabbare än honom på att springa. Detta har ju hänt flera gånger tidigare och vi har uppmuntrat honom att berätta för fröknarna om hur han känner. Han upplever tex att det jobbigt att det är tagen-lekar varje uppvärmning, och att han är långsam och blir tagen först. Hemma har vi pratat om att alla är olika och springer olika fort – och att det är okej.

Men igår la han till något som gjorde oss väldigt bekymrade. Han sa: ”Det är för att jag inte har tränat tillräckligt.” Jag blev helt paff och frågade varför han sa så. Han berättade att han sagt till en fröken att det kändes tråkigt att alltid komma sist i tagen-lekarna och att hon då sagt att han tränat för lite.

Detta är verkligen inte okej – oavsett om hon sagt exakt så eller om det var sonen som uppfattat det så. Barn i sexårsåldern behöver få leka och ha kul, inte träna och tävla! Idrotten borde vara ett tillfälle att öva samarbete, kroppskännedom och rörelseglädje på. Det får man inte genom att höra att man är långsam på grund av otillräcklig träning.

En lärare är en stark förebild för de barn man möter varje dag. Då är det viktigt om en medvetenhet om vad man förmedlar. Vid pedagogernas presentationer för barnen i början på hösten framkom det tydligt att träning är ett starkt intresse hos dem båda. Som det känns just nu har deras eget intresse och tankar kring träning gjort dem blinda för att barnen är olika – att de har olika förutsättningar och behov.

Vi har mailat pedagogerna för att uppmärksamma dem på problemet och starta en dialog. Jag hoppas att det kan ge positiva ringar på vattnet för fler barn som inte känner att de duger som de är.