Igår då min man var och storhandlade och tog extra lång tid på sig fick jag en sekund av klarhet där jag såg mig själv till fullo och hur beroende jag är av honom.
Genast for en kraftig il av rädsla igenom mig.
Tänk om något skulle hända honom – att han skulle bli svårt sjuk eller – Gud förbjude – rent av dö!
Inte bara det att jag skulle mista den jag älskar mest – utan hur skulle det gå? Vad skulle jag göra då? Jag skulle inte ens klara mig själv om jag var ensamstående – än mindre som ensamstående mamma. Vem skulle hjälpa mig? Skulle jag få ha sonen kvar? Skulle jag behöva ha främmande människors hjälp med det privata varje dag?
Hemska tankar, på något sätt förbjudna tankar, som gör det väldigt klart för mig hur begränsad och beroende jag är av min man för att få livet att gå runt.
Men kanske på ett sätt ändå sunt att jag vågar tänka på det? Ett tecken på att jag inte väljer att blunda för det faktum att jag är begränsad och beroende kanske återspeglar en viss acceptans? Eller? Att jag faktiskt ser att jag är funktionshindrad och att det är något som mer eller mindre kommer att bestå? Att jag inte bara rycker på axlarna och tänker – äsch, trams – det är klart att det kommer gå över – sjåpa dig inte Malin.
Begränsad och beroende – i nöd och lust?
Upptäck mer från The ME Inquiry Report
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
The ME Inquiry Report 
Det här med beroendet är en av de frågor som jag tycker är svårast att ta i, så jag är glad att du skriver om det. Det är inte en lätt sak att acceptera, att vi inte klarar oss själva i vardagen. Jag funderar på hur det hade varit om vi haft stroke eller MS, hade det funnits samhälleliga stödinsatser för oss då? Eller hade det varit lika illa? Kolla gärna vad Anna skriver i kommentarera under mitt inlägg Krisresktion. Väldigt intressant. Kram!
GillaGilla
Nej – det är ingen lätt sak det här med att vara beroende. Speciellt att vara beroende med den man lever i en nära relation till. Jag tycker att det är svårt trots att vi har en fungerande relation, hur svårt är det då inte då man som i ert fall inte har kärleken att falla tillbaka på? <3Läste kommentarerna som Anna skrev på ditt inlägg och det var mycket intressant – och speglar min känsla väl. Det känns som att inte ens vården vet vilka kompensatoriska copingstrategier som är passande då det gäller Utmattning men däremot är det naturligt tex vid Stroke och MS – i alla fall då de leder till en synlig fysisk funktionsnedsättning – tyvärr tror jag inte man har lika väl genomtänkta strategier då det gäller psykiska eller kognitiva nedsättningar i samma diagnoser. Eller det är min erfarenhet i mitt jobb – att det är alltid lättare att kompensera det synliga men inte riktigt ta det osynliga på lika stort allvar. Jag vet dock att arbetsterapeuter som arbetar med diagnoser som MS och Stroke strävar efter att bli bättre på ”det osynliga”. Det handlar kanske återigen om brist på kunskap och en djupgående förståelse om utmattning?
GillaGilla
Så träffande inlägg. Lever med de tankarna till och från också. Är helt beroende av min man för att få till de enklaste sakerna i vardagen och jag är tacksam för att jag hittat din blogg så jag får bekräftelse på att jag inte är ensam ( eller galen) Tanken på vad som skulle hända med mig eller vårt barn om han mitt allt försvann är så skrämmande att mitt inre stänger ner. Å samtidigt blir jag så arg för han får ta så mycket tungt slit utan att få någonting tillbaka. Önskar att han/ vi kunde få bekräftelse från vården/samhället. Det han får göra för mig å familjen går ju liksom utanför ramarna för vad ”normala” familjer gör. Ibland undrar jag hur han orkar och hur länge……
GillaGilla
Det är inte lätt att tänka tanken att man är beroende av någon annan. Hela min värld rasade och jag med den, när min särbo gjorde ett återfall och drack utan min vetskap för ett par år sedan. Då insåg jag att jag är väldigt beroende av honom, och jag insåg också att jag inte hade någon annan och började försöka bygga ut mitt nätverk lite grann. Nu är han nykter, och vi planerar att flytta ihop. Jag sa till en god vän att när vi har flyttat så ska det bli så skönt att jag ska få vila ut mig. ”Är han med på det då?” frågade min goda vän. Ja, det är han som har tagit upp det. Han tänker tvinga mig att vila, när vi bor tillsammans. Kram! ♥
GillaGilla
Är väldigt ledsen att höra att fler har det som jag och att vi brottas med andra tankar – samtidigt så är jag oändligt tacksam att jag slipper vara ensam i detta! Så tack för din kommentar som visar att jag inte är ensam (eller galen). Och visst är det orättvist – de drar ett mycket tungt lass utan att få något alls för det. Kram till dig!
GillaGilla
Oj, så tufft! Inte lätt att jobba på nätverket i en sådan situation. Önskar er all lycka nu då ni ska flytta ihop! Och vila, vila vila!Kram!
GillaGilla