Angående personligt ombud som jag skrev om i det här inlägget.

Här i stan verkar de aldrig ha någon klient med min typ av besvär. Hon jag pratade med blev så tveksam om jag ingick i deras målgrupp att hon bad att få prata med sina kollegor och återkomma. Då hon ringde upp mig i går hade de kommit fram till att jag nog, förmodligen inte gjorde det – men att de ville träffa mig och göra en (djupintervju på en dryg timme) för att se om det var så.

Jag tackade nej. För att jag orkar inte dela med mig av min historia en gång till, till människor som inte har någon erfarenhet av att arbeta med utmattning och mental trötthet. Och att veta att det förmodligen inte skulle leda någon vart alls. Orkar inte att behöva förklara, och undervisa de som ska hjälpa mig. Hennes oförstående och förvåning då jag tackade nej sa allt om hur vårt eventuella samarbete skulle kunna komma att bli.

Det säger också en hel del om att utmattning är en diagnos som inte har en självklar kontext där den hör hemma. Räknas konsekvenserna av utmattning som en psykisk funktionsnedsättning? Eller vad är det egentligen? En ”skyll-dej-själv-diagnos”?

Det kan säkert vara så att just här har de ingen erfarenhet av utmattade människor – men kanske finns det andra ställen som har varit mer inkluderande? Dela gärna med dig om du har personligt ombud eller vet något om hur det fungerar där du bor?


Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.