Tillbaka från psykologbedömningen på psykiatrin. 


Det är åtta månader efter Teambedömningen gjordes och psykologen sa att jag brådskande behövde få tillgång till samtalskontakt med leg. psykolog och sex månader sedan VC fick tummen ur och skriva remissen. Jag har väntat länge på detta bedömningssamtal.


Och återigen är jag fel – fel problematik på fel plats. 

Till att börja med räknas utmattningssyndrom inte ens till psykiatrins ansvarsområde. Det är per automatik stressklinikens business. Han tyckte dessutom att de många åren i olika slags terapier gjorde att jag hade goda strategier att hantera utmattningen. Men Inte heller när det gäller att lära sig hantera konekvenser av smärta eller leva med en kronisk sjukdom ligger inom ramen för deras område såvida man inte har något psykiatrisk diagnos utöver detta – och det har jag inte. 

Psykologen var väldigt fin och förstående och lätt att prata med och det märktes att han var van vid bedömningssamtal. Han var strukturerad, ställde en massor med frågor och bekräftade mig på flera punkter och specifikt då det gällde att det är självklart jag som måste få styra vad jag orkar med. Han menade exempelvis att om jag skulle orka med en gruppbehandling en gång i veckan, så skulle jag beredas utrymme att delta i denna genom att slippa andra möten och skjuta på behandlingar. Tänk om endel andra kunde resonera så. 

Han berättade att smärtpatienter dock är en växande grupp patienter som remitteras till psykiatrin, som primärvården inte klarar av. Patienter som de inte har möjligheter att hjälpa om de inte har en psykiatrisk problematik – som de tycker i grunden är smärtrehabiliteringens ansvar – men som tydligt faller mellan stolarna.

Förvisso skulle han ta upp mig med övriga teamet i morgon och återkomma – men det lät inte alls som jag passade in i ramen för deras verksamhet. Och det tycker jag inte heller utifrån det han berättar. 

Tillbaka på ruta ett.

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.