Är så trött.

Men är också så frusterad av artikeln och det som refererades ur rapporten. Så trots tröttheten försöker jag gång på gång mobilisera kraft att läsa rapporten – som intervjun jag citerade igår bygger på. Har dock väldigt svårt att upprätthålla fokus så jag växlar över då och då med att leta efter mer att läsa om ”sjukrollsbegreppet” och varför det skulle finnas en fara att lära sig mer om sin diagnos eller delta i rehabilitering. 
Jag mobiliserar kraft en stund i taget men hjärnan är som gröt och kroppen som spagetti. 
Ger därför upp gång på gång men i stället för att bara släppa och lägga undan ger jag mej i stället på att försöka skriva ner det som gör mej upprörd och gjorde att jag hade så svårt att somna igår kväll. Inte heller detta fungerar något vidare, jag bara fastnar och kommer ingenstans i mitt resonemang. 

Jag känner mej kränkt och förminskad av artikeln – inte bara som patient utan också som leg. arbetsterapeut med mångårig erfarenhet av rehabilitering. Tror att det är detta som berör mej så djupt att jag försöker pressa mig trots tröttheten, trots att jag vet att det är dömt att misslyckas. Det känns som att jag på något sätt har bråttom – som att jag själv sitter med ansvaret för hela bevisbördan.

Det känns tungt – och jag lägger ner. 

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.