Efter jag skrivit mitt inlägg igår var det som känslorna svämmade över alla breddar. Samtidigt insåg jag att lika full av känslor som jag var – lika distanserade och känslolösa känns de flesta möten i min sjukskrivningsprocess. Så svala, slätstrukna och känslomässigt distanserade till min situation att jag närapå blir det själv där och då i mötet med dem. Om inte annat för att skydda mig själv från deras oförstående blickar – för att slippa känslan av att jag är ett ufo – för att inte riskera att de inte möter mig i känslan jag bär på. 

Det är som att de tror att de ska släppa ut ett monster om de vågar gå på djupet och sätta sig in i hur det verkligen är att vara jag just nu. Så för att slippa ufo-blickarna eller ”in-genom-ena-örat-ut-genom-andra-örat-känslan” går jag in till läkaren och avrapporterar mitt eget status – som att jag är delaktig i ronden gällande mig själv. Jag blir summan av mina symptom – jag är patienten Malin.

Det blir så äckligt kliniskt.
Om jag spånar fritt ur minnet om PostDBTs inlägg om patientens berättelse som en förutsättning för personcentrerad vård, så handlar min berättelse inte enbart om en bunt symptom – en isolerat smärtande nacke, ett dåligt minne eller en vrickad käke. Min berättelse är jag i mitt sammanhang – mina relationer och aktiviteter, min miljö, mina vanor och roller – i förhållande till mina symptom. Vad som är som förut, vad som har förändrats och vad som kommit till.
Om de jag möter förväntar sig det kliniska, känslolösa, distanserade – men jag berättar om det symptomen gör med mig, hur jag kämpar som en galning varje dag för att få ihop mitt liv – blir det automatiskt en rejäl krock. 
Är det den diskrepansen som skapar deras oförstående och min skam?

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.