Vårterminen har hittills varit tuff på många plan. Att återigen omfattas av sjukförsäkringen innebär förutom en välkommen tillökning i kassan större förväntningar och krav, flera nya kontakter och saker som ska utredas och beslutas om. Processen i samband med vårdcentralsbytet tog sin beskärda del energi och så även att återigen påbörja utprovning av medicin. Oundvikligen ökar symtomen rejält då aktivitetsnivån blir för hög.

Överbelastningen innebär att saker – som jag kan göra i de perioder jag mer styr över min egen tid – nu får stora negativa konsekvenser med bakslag och ytterligare överbelastning. 
Mitt handlingsutrymme krymper till ett minimum och jag blir ledsen och bedrövad. Då jag förutom att bli mer begränsad upplever att de som krävt min tid inte förstår vilka konsekvenser det får – är frustration och sorg andra ingredienser i den överbelastande vardagen. 
Mycket av detta – ledsenheten, bedrövelsen, frustrationen och sorgen – är sådant jag bearbetar här i bloggen. Det är faktiskt numera en nödvändighet för min överlevnad – att kunna sätta ord på och få vända och vrida på verkligheten och samtidigt veta att ni läser och bryr er, och att ni tänker med mig. 
Även om det kanske låter så är inte min verklighet helt och hållet svart – inte ens hela dagar är svarta. Utan att ljuga så kan jag säga att det finns ljusglimtar varje dag – och det är sådant som får mig att orka fortsätta kämpa. Jag har också lärt mig att uppskatta det där lilla goda som ändå alltid finns där – när det är där – in the moment. Detta hamnar sällan i bloggen (men desto oftare i kameran) eftersom det är ren och skär glädje som inte behöver processas på samma sätt – dock är inte mindre viktigt att faktiskt lyfta fram.

Det som glimrar starkast i det mörka är min familj men det kan också vara något så enkelt som en god kopp te insvept i en filt i soffan, ljusreflexer i en vacker sten eller reflektionen av vackra färger i en geggig vattenpöl. Jag hoppas att ni också har förstått det redan – men era kommentarer och fina omtankar, kluriga funderingar eller igenkänning av det jag skriver – betyder oerhört mycket för mig. De är ljus i mörkret – likaså är de bloggar jag följer. 

Ensam är verkligen inte starkast – det är vi tillsammans! 

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.