Som att antalet gånger de uttalats gjort dem urvattnade – bleka och kraftlösa. Utan möjlighet att nå fram, som att de tappat sin mening.

Kanske är det istället så att det är jag som tappat tron på ordens kraft – efter otaliga samtal där just orden tappat kraft och styrfart och fallit pladask till marken innan de hunnit nå fram – utan att ha nått in? Där den jag mött inte hanterat dem så varsamt som de förtjänat.
Likt en prostituerad som ger bort sin kropp – i hopp om pengar – berättar jag om mitt innersta. Smärtan, utmattningen, beroendet, otillräckligheten och skammen – med hopp om att få förståelse och hjälp.

Gång på gång.

Till en början engagerad och förberedd, utgivande. Men för varje samtal mer och mer blottad. Jag har försökt skydda mig själv men tvingas ändå berätta – för utredningens skull, utvärderingen, uppstarten eller avsluten – för min egen skull. Tvingas till att distansera mig till orden – till min egen berättelse – för att på något sätt skydda mitt innersta.

Inför ett samtal med en ny person – som ska ta del av min berättelse – känner jag mig numera tom. Som att orden springer och gömmer sig. Jag kan inte enbart skylla på minnes-  och språksvårigheter – det är som att orden tar skydd för att att skydda min själ.

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.