Det tär så att alltid behöva be om saker och hela tiden behöva formulera hjälpbehovet – min svaghet svart på vitt.
Att vara i en ojämlik beroendeställning till den jag från början gick in i ett jämlikt förhållande med. Att behöva påminna och vänta in – kanske formulera igen för att understryka vikten av att jag behöver hjälp. Att behöva vara tacksam för den hjälp jag får – och känna mig krävande för att jag vill att den någongång ska ges på mina villkor, för att jag tycker det är viktigt – även om den som ska hjälpa mig kanske inte tycker det är viktigt.
Det har inget med kärlek eller inte kärlek till personen att göra – det är heller inget någon av oss valt. Ändå är det ständigt närvarande i vår relation nuförtiden.
Hjälpberoendet och tacksamhetsskulden.
Upptäck mer från The ME Inquiry Report
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
The ME Inquiry Report 
Bra ord på hur det är, och jag känner igen det, är i samma situation. Ibland kan jag glömma det och sen, när verkligheten och min egen oförmåga blir tydlig, så landar jag hårt. Javisst ja, jag är så beroende. Vet inte vad det gör med en människa, med oss, med förhållandet. Men det är ständigt närvarande, precis så. ❤
GillaGilla
Just detta – med vad hjälpberoendet gör med en människa och med relationer och ett kärleksförhållande – borde verkligen vara något man får hjälp att hantera under sin sjukdomsperiod. Ingen har någonsin tagit upp detta till samtal med mig överhuvudtaget. Ledsen att höra att du känner igen dej!Kram
GillaGilla