Sitter i solen, i soffan, i vardagsrummet och äter min frukost. Försöker ignorera det faktum att de andra är hemma för att kurera sonens infektion. Eller egentligen inte ignorera just att de är hemma – mer de konsekvenser och känslor som det för med sig.
Känner mig egoistisk för att jag vill vara ensam hemma, men jag vet att det är för att min ork inte räcker hela dagen och för att jag oundvikligen ”tvingas” in i någon annans tempo då och att det inte är tyst – min hjärna trivs bäst i tystnaden nu.
Sen är det känslan av otillräcklighet som dessa dagar för med sig. Att inte kunna vabba heldagar och avlasta mannen, att allt är aktivitet även att sitta i soffan och titta på film med en tröttis. Och någonstans det skämmiga (som jag inte riktigt kan sätta fingret på helt) att vara hemma alla tre mitt i veckan.
Upptäck mer från The ME Inquiry Report
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
The ME Inquiry Report 
Så svårt det är att tänka de där tankarna- att man inte orkar ha dem man älskar mest nära hur mycket som helst. Att måndagar alltid är ”helg” där man hämtar sig efter helgen med familjen…Tack för att du skriver om det och gör mig mindre ensam och skuldtyngd. Det som delvis hjälper mig är mitt eget rum ( inte sovrum) där jag drar mig tillbaka då och då och bara är ensam och tyst. Är så tacksam att vi gjorde om det rummet till mitt när äldste sonen flyttade, innan jag hann braka på allvar. Där kan jag bara vara jag ifred.kram Sofia
GillaGilla
Vill bara skicka en cyberkram ❤
GillaGilla
Det här inlägget väckte en massa tankar hos mig, om mig. Jag har funderat en hel del på det där, varför jag inte klarar av att vila när familjen är hemma och så har jag skämts lite eftersom det borde man kunna göra. Men det handlar ju om det där, att dels tvingas in i någon annans tempo, dels att det inte är tyst. Jag har testat att formulera det som att jag inte kan gå ned tillräckligt mycket i varv när familjen är hemma för då krockar mitt låga varv med barnets betydligt högre och det är så jobbigt att jag inte kan riskera att gå ned i varv. Nog om mig. Du är inte egoistisk för att du lyssnar på dina behov. Det är ju nog jobbigt ändå, slå inte på dig själv med skuldkänslor också! lättare sagt än gjort jag vet. Kram Anna!
GillaGilla
😦 jobbigt att fler känner som jag – men samtidigt skönt att slippa vara ensam. Jag har insett de senaste dagarna oxå att då man är hemma själv är det så mycket mer ”ansvar” när jag är själv då kan jag äta yoghurt till lunch om jag inte orkar göra mat och sitta i soffan utan att prata, göra allt då det passar mig själv bäst. Men jag har oxå ett rum där jag kan gå undan…det är tur det.Kram
GillaGilla
Då skickar jag en tillbaka!!! ❤️
GillaGilla
Jag tycker det där med varvtalet var en bra liknelse. Sen är det svårt med känsligheten för sinnesintryck som kommer som ett brev på posten då jag är överansträngd, då min egen röst får trumhinnorna att protestera – då blir varje rörelse och ljud i huset olidligt jobbigt.Nej, jag försöker att inte slå på mig själv…men lyckas inte så bra alltid!Kram!
GillaGilla