Framåt kvällen landade ilskan i en känsla av tomhet och förvirring. Vad ska jag göra? Vad ska jag ta mig till? Jag orkar inte med detta snurr mer. Det är nog att vara utmattad och ha smärta – jag behöver inte den här kampen också. 

Två veckor kvar tills jag ska träffa min nya läkare tillsammans med sjukgymnasten – det känns som en evighet. Men det värsta är att mötet med handläggaren gör mej rädd att samma sak ska hända hos läkaren. Att det ska sluta i oförståelse, press, svängda kappor och en känsla av misslyckande. 
För känslan som jag bär på (och kämpar hårt emot för att jag vet att den är sann) – att det är jag som misslyckats med min rehabilitering, att det beror på mig att jag inte blir bättre, att jag inte försökt tillräckligt – den blir ju inte mindre direkt efter ett sådant bemötande jag fick igår. Och det uns av tilltro och hopp som sjukgymnasten försiktigt jobbat upp tillsammans med mej – är så skört och känsligt – att det tål inte mycket av sådant här. Och det som får ta konsekvenserna av ett sådant här energikrävande möte är ju just mina övningar – för jag orkar inte upprätthålla något då världen gungar. 
Jag vet att jag tekniskt sett gick ut som vinnare igår, att jag lyckats med att mota, ifrågasätta och inte bara acceptera det min handläggare begärde rakt av. Jag borde vara stolt och sträcka på mig, men jag känner mig som en förlorare – krossad och tillintetgjord.
Och jag vet inte hur jag ska orka resa på mej igen och gå vidare…

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.