Jag är glad att ni gläds med mig. Tack! Jag hoppas av fler av er snart får förmånen att träffa personer som kan hjälpa er till rätt rehabilitering.
För mig handlar inte detta bara om att få rehabilitering så att du förbättras rent fysiskt, mentalt och/eller psykiskt. Nej, i vissa fall kommer detta inte att ske, aldrig någonsin – det beror ju på vad smärtan, utmattningen och de andra symtomen beror på.
Men jag tror och vet att det ändå finns mycket att göra för att tillvaron ska bli bättre – oavsett om själva sjukdomen blir förbättras eller försämras. Både när det gäller mitt eget förhållningssätt till det som jag möter i livet men också att använda olika sätt att kompensera för det som är förlorat eller skadat. Jag önskar att sjukvården och de andra myndigheterna som möter långtidssjukskrivna människor i en större utsträckning ville tänka på detta också. Att inte bara räkna med och sträva efter förbättrad funktion utan faktiskt istället värdera ökad delaktighet och frihet högre – oavsett på vilket sätt det sker. Att våga anpassa tillvaron och se detta som en del i ett tillfrisknande, inte som något som begränsar och ”försjukar”.
För jag kan ju faktiskt ha en god hälsa trots utmattning, smärta, förlamning eller andra funktionshinder – och ett gott liv. Om inte alla förväntar sig att detta med att ha ett bra liv per automatik innebär att vara 100% frisk eller utan saker som hindrar min funktion – och om tillvaron anpassas efter mina behov. Ungefär som att ha en synnedsättning som framgångsrikt kompenseras med ett par glasögon – något alla tar som en självklarhet. Att det går att leva ett gott liv, med god hälsa trots glasögon är det väl ingen som betvivlar? Och tycker man glasögonen i vägen kan de flesta använda linser idag.
Ja, bilden av glasögonen kanske inte är vattentät men jag tror att du förstår vad jag menar?
Jag önskar att fler personer får träffa arbetsterapeuter, och att fler arbetsterapeuter får arbeta med det som yrket i grund och botten handlar om – och att yrket etableras inom fler områden.
På FSA:s (Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter) hemsida förklarar man arbetsterapi på detta sätt:
För mig är det obegripligt att inte fler arbetsterapeuter får möjlighet att arbeta exempelvis med människor som har begränsningar i sin vardag på grund av utmattning (oberoende orsak) – att leva livet med begränsad energi kan ju påverka vardagen på de mest horribla sätt.
Tänk om det vore lika självklart att ringa arbetsterapeuten då vardagen begränsas som att det är att ringa optikern då jag märker att min syn förändrats. Det vore något det!
Upptäck mer från The ME Inquiry Report
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
The ME Inquiry Report 
Blir rörd och tacksam för dina ord! Är så tacksam att jag är där nu, och att du med din yrkeserfarenhet har följt mig lite längs vägen. Det senaste budet fr min nya arbetsterapeut är att hon bollat med min specialistläkare för att till fullo förstå dilemmat kring ME och rörelse/icke rörelse, även om hon trodde mig på mina ord så behövdes ett verifierande från läkaren, och det känns både tryggt och proffsigt att dom nu har den dialogen! Önskar dig lycka till i din rehabilitering, att det ska bli till det bästa för dig och den typ av problematik som du har!❤️
GillaGilla
Kloka kloka ord och viktiga. På det sättet är jag glad att du som arbetsterapeuft får genomgå denna resa, även om jag är ledsen att det måste vara så. Men det du säger är viktig yrkesinsikt som många behöver få. Det bästa sättet är kanske just genom drabbade kollegor. Då man varit på båda sidor både som yrke och privat.Jag läste något obehagligt i dag. En undersökning om höga chefer, hur de såg på mental ohälsa. Det skrämmande var att många fortfarande ser det som att antingen är man en lallande dreglande ”dåre”, alternativt ” machetemannen..” att så många som en fjärdedel inte vill anställa eller jobba med de med psykiska funktionshinder eller psykisk ohälsa.Att en annan procent tyckte att de med psykisk ohälsa försvårar och trubblar till jobbet för kollegorna iom tjafs och konflikter etc.Att synen fortfarande är så skrämmande låg år 2014. Så författarna efterlyser precis det du säger här, att insikt och kunskapsnivån bland yrkesfolk och medarbetare måste markant öka.Att detta finns mitt ibland oss och att alla kan drabbas på olika sätt. Att det handlar inte om de allra svårast sjuka schizofrena som ändå inte skulle kunna vara i arbetsliv, utan att det finns alla nivåer, och att NPF och utmattningsdepp inte kan behandlas på samma sätt tex, men är likväl psykiskt funktionshindrande, utan att man är vare sig förståndshandikappad, cp eller på annat sätt institutionaliserad. Kram till dig för den kamp du för för allas vår skull och din egen.
GillaGilla
Ja, att läsa på och diskutera med ansvarig läkare alternativt specialistkompetens anser jag är självklart i de lägen där min kompetens och erfarenhet brister. Som arbetsterapeut kan man omöjligt ha koll på alla diagnoser på djupet – och första prioritet är ju egentligen inte heller diagnosen i sig utan själva aktivitetsnedsättningen – och därför behöver man förkovra sig för att kunna ta rätt beslut. Tack! Jag hoppas oxå att jag är på rätt väg nu! <3kram
GillaGilla
För mig känns detta skrämmande – eftersom min egen erfarenhet inte är det som förändrat mitt synsätt – för det har jag burit med mig sedan min utbildning och använt i mitt möte med mina patienter och närstående. Det krävs alltså INTE egen erfarenhet av sjukdom för att detta tankesätt ska vara avgörande. Det min egen erfarenhet har gett mig är upplevelsen av hur detta synsätt inte på något sätt är självklart i vården idag. Och även om det för vissa yrkesgrupper är mer självklart så kan själva organisationen av vården/rehabiliteringen/sjukskrivningsprocessen bakbinda personerna att inte kunna använda sin kunskap fullt ut. Även om alla gör sitt jobb så faller väldigt mycket mellan stolarna som drabbar patienten. Det finns alltså många personer som ser att behovet finns men som inte kan hjälpa den drabbade alls. Detta skrämmer mej – och är något jag känner är viktigt att det kommer fram. Hjärnkoll har många intressanta studier gjorda över just synen på psykisk ohälsa. och jobbar oxå för att öka kunskap och förändra attityder. Länk finns bland mina flikar.Kram
GillaGilla
Jo men det här handlar ju om att de olika instanser som ska hjälpa till i rehabiliteringen ofta inte är synkroniserade med varandra och att alla tror att den andra parten gör det, och så ramlar det mellan stolarna. Så får helt plötsligt den sjuke vara samordnaren. Så det du förmedlar är otroligt viktigt. Jag är fövr glad att du känner att du äntligen har så pass energi så det inte bara är mossa i huvudet. Roligt att höra om dessa framsteg.
GillaGilla
Ja, samordningsfrågan är extremt viktig – likaså ökad kunskap om varandras verksamheter – och verksamheter som går att anpassa efter personen som är i behov av vård och rehablitering. Jag är oxå väldigt glad över att äntligen kunna skriva om en vändning! 🙂
GillaGilla