Den kommunala sjukgymnasten har just varit här med tre nya rollatorer – som inte heller de fungerade för mig.

Den här gången hade jag laddat – för att säga min hjärtas mening. Så, det gjorde jag.

Jag sa summerat att om de rollatorerna som finns i sortimentet varken motsvarar syftet med att jag ska använda rollator (att jag ska kunna varva promenaden med pauser sittande) eller mina behov (en lätt rollator med bra sittmöjligheter) – borde det inte vara svårt att argumentera för att hon behöver förskriva en rollator som är utanför sortimentet. Det hjälper ju liksom inte att jag provar igenom hela grundsortimentet då – om en rollator med mina mått och behov inte finns där.

Hon försökte argumentera om tidsaspekten – att det tar så lång tid att gå utanför sortiment. Men det föll så fort hon hade sagt det – för detta med att prova en massor av ”odugliga” rollatorer har bara tagit en massa tid och energi utan att ge något – och nu ska jag behöva vänta till efter semestern eftersom hon inte börjar jobba för specialbeställning förrän nu. Hon var här första gången 4 april men första rollatorn fick jag först i slutet av april och dessutom kontaktade jag henne första gången redan i januari.

Hon blev berörd, men tackade för konstruktiv kritik – och bad om ursäkt och sa att detta handlade om hennes ovana och okunskap.

På mitt initiativ har vi nu i alla fall tagit de nödvändiga måtten för sitthöjd och körhandtag (det första man gör innan man beställer ett hjälpmedel i min värld) och tillsammans sett ut en rollator som motsvarar mina behov och syftet med användningen av rollatorn.

Men jag känner nog just nu, att det räcker nog inte att ”bara” ge feedbacken till henne, detta är något som inte får fortsätta och allt handlar inte bara om ovana och okunskap – det handlar också om organisation.

Jag sträcker i alla fall på mig och känner mig stolt (och bevarar i mitt minne för framtida jobb)! 


Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.