Jag har alltid gillat när hösten drar igång igen efter semestern – tidigare alltså innan helvetessjukskrivningen. Känslan av skolstart och förväntan har hängt med även i vuxen ålder. Att köpa lite nya pennor, kläder, en ny kalender och ta en pronenad i den sköna höstluften och fundera över vad framtiden har i sitt sköte. 

Sedan jag blev sjukskriven har hösten varit förknippad med krav och förväntningar som jag inte lyckats uppfylla, med ett kraftigt försämrat mående till följd. I mötet med vården, och övriga instanser som en sjukskriven kastas runt mellan, har jag känt mig otillräcklig, värdelös, besvärlig och mycket mycket liten. 
Saker som upprört mig, gjort mig frustrerad och där jag sett en förbättringspotential har jag samlat på hög att ”ta med mig” tills den dag jag eventuellt är tillbaka i arbete igen. Mycket har jag pyst ut och funderat över här i bloggen. Detta har hittills engagerat mig något enormt och längtan efter att ha energi för att orka slåss med väderkvarnarna ”på riktigt” har varit mycket stor. 
Men i takt med att orken blev större och jag fick skörda framgången av mitt kämpande mattades känslan och engagemanget konstigt nog av i stället. Det var då jag märkte att jag bara ville LEVA och göra allt det där roliga jag saknat under lång tid. Att tänka på det jobbiga som varit ville jag helst slippa lägga energi på överhuvudtaget. Sommaren, stugan och extremlångsamt internet la sig dessutom som ett filter över tillvaron som gjorde att tankarna på framtiden gick lättare att lämna därhän.
Då sommaren gick mot sitt slut och bakslaget kom gick luften ur mig helt och hållet. Det var ju nu jag tänkt att ta nästa steg och att jag skulle få uppleva känslan av att orka ännu lite mera. Långt in i hjärtat hade jag börjat tänka på att arbetsträna med förväntan, men just nu måste jag låta den tanken vila igen. Vad det gäller att slåss med väderkvarnarna för att få till en förändring andras situation blir jag matt av bara tanken. 
Som det känns nu använder jag hellre min energi till att baka en god kaka att njuta av tillsammans med min familj än att jag ställer mig på barrikaderna för att förändra situationen för andra med utmattning och långvarig smärta. Det känns konstigt och märkligt – för jag har alltid stridit för andras väl oavsett hur jag själv har mått. Jag är smått förundrad och vet inte riktigt vad jag ska göra med detta ”oengagemang”. Å ena sidan undrar jag om jag helt tappat stinget men å andra sidan känner jag att detta kanske är den prioritering jag behöver göra just nu – för att jag ska kunna hämta kraft som jag i ett senare skede kan använda för andras välbefinnande? 
Hur känner du inför hösten?

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.