Det känns så, som att jag går på tunn is och inte vet om det ska hålla. 

Sjukgymnasten anser att nu är det dags för att ta ett nytt steg. Jag känner mig mer livrädd än beredd. Det är ett program med multimodal rehabilitering som ligger framför – riktigt när i tid vet jag inte. Omfattningen och upplägget vet jag inte riktigt heller. Enda anledningen till att jag inte tokprotesterar är att min sjukgymnast finns med under vägen och jag litar på att han hjälper mig att backa om det behövs. ”Du har ett skyddsnät nu!” säger han. Plus att de då håller i kontakterna med FK och arbetsgivare för hur fortsättningen ska se ut. 
Men vad stressad jag blir, liten och ynklig!

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.