Ett litet livstecken från mig.
Det är på väg åt rätt håll igen. Men det svänger väldigt eftersom jag tål så lite och det går så fruktansvärt sakta.
Men jag sköter mig mest själv just nu. Två av fyra gruppsamtal är avklarade och jag har någon träff då och då för att stämma av med min sjukgymnast. Sist jag var där såg han ett tydligt fysiskt mätbart kvitto på att det var rätt att byta ut gymmet mot egna övningar hemma – han såg en stor förändring. Ändå har jag bara kunnat göra mina nya övningar väldigt sparsamt – men det verkar som jag lagt det på rätt nivå.
Gruppsamtalen är intressanta men enormt krävande fysiskt och mentalt. Särskilt då gruppledaren är engagerad och vill få med för mycket, inte erbjuder paus och drar över mycket på tiden. Försökte verkligen utnyttja min medhavda dyna och kudde sist – och insåg att jag aldrig anpassat så mycket tidigare förutom hemma – vilket var enormt befriande. Min sjukgymnast menar att jag måste vara jobbig och ställa stora krav på min omgivning – för min typ av smärta botar man inte genom press utan genom list. Typ.
Det jobbiga är att jag ändå blev så dålig av gruppsamtalet att förra veckan var som ett töcken. Nu då jag kollar på mina anteckningar och papper så inser jag att hjärnan stängde av och slutade ta in under samtalet och jag minns bara luddigt vad vi talade om och gjorde. Känns både tråkigt och läskigt. Så nu känner jag mig grymt opeppad inför samtalet på fredag faktiskt.
Hur har ni det?
Upptäck mer från The ME Inquiry Report
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
The ME Inquiry Report 
Skönt att höra att det åtminstone går åt rätt håll, om än sakta. Ta det lugnt och var rädd om dig! Kram
GillaGilla
Så jobbigt att det blir så här tungt för dig men ändå skönt att läsa att det långsamt går åt rätt håll. Vad intressant att din sjukgymnast påtalar att du måste vara jobbig och ställa krav på omgivningen. Jag tänker på min egen vårdsituation just nu, där jag har ställt de där kraven på anpassning och varit jobbig och hur mycket det har provocerat. Det är ett stort krav att ställa på dig som patient att du ska vara den jobbiga och jag kan inte låta bli att undra om din sjukgymnast förstår det? Hur som helst, stor kram till dig och jag hoppas innerligt att du får en realistisk chans till återhämtning!
GillaGilla
Hej, jag har läst lite i din blogg, och det är så mycket man känner igen sig i. Jag är i ungefär samma situation som dig, med kronisk värk och kraschat i den där väggen du vet. Jag kämpar för att ta mig tillbaka, bort från depressionen och utförsäkringen… med allt vad det innebär. kämpa på, och en styrkekram till dig 🙂
GillaGilla
Vad bra gjort av dig att våga anpassa även borta och i en aktivitet! Eller våga och våga, det gör du nog, men att ha sinnesnärvaro att göra det snarare. Då har man verkligen bestämt vem och vad som är viktigt… Skönt att det går uppåt för dig även om det är med musasteg! Jag känner ofta att jag blir så ”hög” över att göra nåt mer än den vanliga lunken att jag sveps med – och sen kommer räkningen efteråt. Fast jag börjar också lära mig så smått att inte gå in för hårt i saker, men det tar lååång tid…Hade ett samtal igår med en utmattad som varit sjukskriven 1 år, en som varit sjuk 9 år och så jag i mitten som snart spränger 4-årsstrecket. Kände att jag ändå hade lärt mig ett och annat på vägen och vill för allt i världen inte slarva bort det jag har kvar av funktioner. Nyttigt!!kram Sofia
GillaGilla
Tack för din omtanke! ❤ kram!
GillaGilla
Tack!Ja, han är stenhård på att jag måste delta i vardagen på mina egna villkor – men jag vet inte om han räknar in vården i vardagen. Men det stärker mej att våga och jag skippade faktiskt senaste gruppsamtalet eftersom jag mår skit trots att jag anpassat det jag kan och dagsformen var för dålig – och formen på samtalen inte gör att jag kan kräva att det ska anpassas totalt efter mej. Men detta är extremt svårt då man lever i en delvis väldigt oförstående omgivning. kram!!
GillaGilla
Hej! Välkommen hit! Sorgligt dock att höra att du känner igen dej! Var bara kort in och kikade lite i din blogg och det gjorde ont i hjärtat att läsa! ❤ Hur länge har du haft värk, vet du vad den beror på? Stor styrkekram och en massa kämparglöd till dej oxå!!
GillaGilla
Tack Sofia!Jo, det var en revanchkänsla att göra precis som JAG behövde för att JAG ville…men visst är det märkligt att det ska vara så svårt – till och med i en grupp full med människor med kronisk smärta. :-O Sen mådde jag ändå så dåligt efteråt så jag faktiskt valde att avstå senaste samtalet. Med ett uruselt utgångsläge var det inte läge att gå dit – men då kunde jag å andra sidan skicka iväg maken på en aktivitet i lördags och jag var ensam hemma med sonen – det hade def inte fungerat om jag valt att prioritera samtalet. Det är nyttigt att se sig själv i ögonen på andra med samma besvär – ta vara på det! Insåg att du och jag varit sjukskrivna lika länge – jag spränger 4-årsstrecket i mars tror jag…eller blir det 5 år…nu blev jag osäker…hua!kram!!
GillaGilla
Jag har ”jubileum” redan nu den 19/11 så jag vinner!! Om du nu minns rätt…;)Min grupp i Basal kroppskännedom är guld värd – men det tar mycket kraft. Känns ändå som att det är värt den ansträngningen.Ta väl hand om dig, syster!kram Sofia
GillaGilla
Var tvungen att kolla – och det är fyra år i mars, så du” vinner”! 😛 Ta väl hand om dej oxå syster!Kram!!
GillaGilla
Jag har haft min värk i tjugo år, men jag stelopererade ryggen på tre nivåer 2006, vilket gjorde det hela lite bättre, men det tog inte lång stund förrän det blev värre än innan, kanske främst att de diskarna nedanför fick mer stryk av den stelade delen. sedan kraschade jag in i väggen 2009 och har kämpat mot både fysisk och psykisk värk kan man säga. Nu kan man nog säga att jag har ont i hela kroppen utan att överdriva… antar att det är depressionen/utmattningen som har satt sig i hela kroppen efter alla dessa år. stora styrkekramar till dig oxå, och alla ni andra som läser här förstås 🙂 ❤
GillaGilla
Hej och förlåt för sen respons! Bara en fråga tagen helt ur luften, är du överrörlig i dina leder? Tänker på dina problem som flyttade på sej i ryggen. Det är tufft med en värk som bara förvärras och en utmattning på det – jag har tack och lov varit förskonad från depression. Tänker på din värk – har du läst något om central sensitisering? Har i alla fall två artiklar om jag minns rätt under fliken smärta, för mej var detta begrepp nytt då mån sjukgymnast berättade om det – men jag känner igen mej otroligt mycket i beskrivningen av smärtan och problemen som följer. Nu känns det mest som jag svamlar, men tack för att du kommenterar och delar med dej! Kram
GillaGilla