Det går lite sisådär med balanserandet för mej nuförtiden. Det är som att jag så snabbt vande mig tillbaka vid att ha lite vidare gränser att jag nu har svårt att hitta tillbaka då det är tajtare igen. Jag känner mej på något sätt tafatt i min egen förmåga att kalkylera med min energi. Min vana trogen tar jag hellre i för mycket snarare än är för passiv, vilket gör att det ja blir överbelastad. Det svänger hit och dit – vilket jag avskyr – mycket frustrerande.

Det tar sån tid att komma tillbaka efter ett bakslag på grund av en för hög aktivitetsnivå! Och det är väl detta som jag upplever att det är så svårt för andra att förstå. Att konsekvenserna av ett bakslag sitter i – TROTS att man backat, gjort nödvändiga förändringar OCH minskat aktivitetsnivån. Att de ökade symtomen och den ökade bekastningskänsligheten kan sitta i väldigt länge och påverka väldigt basala delar av vardagen negativt. Att förväntningarna och kraven kan behöva läggas på en mycket lägre nivå än förväntat under en lång period för att det ska finnas en rimlig chans att få någon som helst återhämtning. 
Men efter snart fyra år i det här träsket VET jag att detta är enda vägen ur bakslaget – att dra till reträtt för att sedan långsamt och trevande försöka hitta tillbaka till balansen igen. 
Problemet med återhämtning blir stort när vardagens aktiviteter i sig – trots helhetssjukskrivning och full support från maken – hela tiden kräver mer energi än vad som finns tillgänglig. Hur är det då möjligt att erövra någon form av balans? Detta är mitt – och säkert många av er andras – ständiga dilemma. 
Men det får jag skriva mer om en annan dag! 
Önskar dig en fin helg!
Kram ❤

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.