När jag startade den här bloggen för fyra(!) år sedan hade jag en relativt nysatt utmattningsdiagnos. Jag hade redan fått känna på kaoset i vården – men ännu inte fått någon rehabilitering. Själv tänkte jag att vila, yoga, långa promenader och förändringar i vardagen skulle göra mig frisk och stark igen. Det blev inte riktigt som jag trott och tänkt.

Den långa och snåriga vägen har slingrat mellan Vårdcentral, privat sjukgymnast, Företagshälsovård, utredning och behandling på Stressklinik, Arbetsträning, åter Vårdcentral, privat sjukgymnast, ortopedtekniker, utredning Smärtrehab med långvarig smärt- och HMS-diagnos, åter Vårdcentral med rehab, arbetsträning och teamutredning via FK,  – u t f ö r s ä k r i n g -, Bettfysiologen, Otropedtekniska, åter Vårdcentral med, utredning på psykiatrin, åter Vårdcentral och byte av densamma med ny period av rehab (för att bara tydliggöra det väldigt ytligt…).
Puh, så många instanser, personer, samtal, kartläggningar, så många gånger jag öppnat mig och berättat min berättelse. Ofta känner jag – till vilken nytta? Dessutom har den osäkerhet som vården visat kring mina besvär smittat av sig på mej – och jag har känt mig udda och svårbegriplig. Viljan att bota och frånvaron av bot har säkerligen inte bara skapat frustration hos mig utan även hos sjukvården. 
Frustration tar massor av energi som spiller ut överallt – mycket av min här på bloggen. Det har varit mycket grubbel och funderingar över varför jag inte passar in. Men jag upplever också att mitt fokus har svängt – från att jag ”ska bli frisk” till att jag ska må bättre trots de förutsättningar som finns. Bloggen Patientpetspektiv beskriver detta så bra att jag väljer att citera: 

”Jag tänker oftare och oftare att utmattningssyndrom är ett missvisande ord för min ohälsa utan använder mer och mer begreppet belastningskänslig då det säger mer om vad som är problemet. Jag har förvisso fortfarande ett utmattnignssyndrom men det är bara en del i pusslet medan begrepp som central sensitisering, belastningskänslighet, fördröjd effekt, stimulanskänslighet, smärtlatens och överbelastningssymtom är mycket mer centrala idag. I dagsläget tänker jag heller inte så mycket på när det här utmattnignssyndromet ska läka utan jag tänker mer i termer av att långsiktigt kunna öka min aktivitetsförmåga i den livssituation jag har.”

Jag vet inte om jag kan kalla det identitetskris som jag gör i rubriken – för jag bygger inte min identitet runt mina diagnoser – men bloggen har ju ändå byggts kring framför allt min utmattning. Kanske inriktningskris stämmer bättre? Jag har nu insett att bloggen kommer att fortsätta spreta – liksom mitt liv – det finns nog inget enkelt svar på vad mitt mående beror på, alltså kan min blogg inte ha en enkel inriktning på en separat diagnos.

En viktig sak för mig just nu är att min läkare och sjukgymnast faktiskt är överens om att sjukgymnastik räcker, och att det är jag som måste styra tempot. Och att de är redo att ”försvara” detta inför FK om det behövs. För första gången på  F Y R A  år tillåts jag själv hålla i rodret! Jag tänker att det ger mig en chans att försöka hitta en balans jag tidigare inte haft möjlighet till. Jag tänker försöka ta den chansen och se vad det ger, och försöka för ett tag släppa grubbel och frågetecken kring orsak och diagnos.

Det kommer också bli mitt främsta fokus här på bloggen – att spegla min kamp för att leva här och nu och komma framåt trots de förutsättningar som är! 

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.