Tom och ledsen 

Tom och ledsen och trött
Avstämningsmötet är gjort och jag vet som vanligt inte hur jag ska tänka. Jag hade bra stöd runt mig med min man, min läkare och min sjukgymnast och jag sa vad jag tänkte och tyckte. Men ändå liksom – min FK-handläggare är väldigt på och prestationsinriktad. Hela hennes attityd när hon poängterar att jag varit borta väldigt länge från arbetsmarknaden och med allt hon säger och gör tydligt visar att hon saknar förväntade resultat av den behandling jag genomgår får mig att känna mig som världens lataste, sämsta och konstigaste människa. Och hennes jakt efter undergöraren eller den undergörande behandlingen som ska göra mig till en fullvärdig samhällsmedlem igen går vidare – nu har min sjukgymnast misslyckas och nu ska psykologen frälsa mig. 

Hon faller tillbaka till Teamutredningen jag gjorde för ett antal år sedan och saker där som psykologen rekommenderade – psykoterapi – vilket då efter utredningen resulterade i att jag remitterades till psykiatrin eftersom det endast är där man kan få långtidsterapi som utredaren menat mig vara i behov av. Efter lång väntetid gjorde psykiatrin bedömningen att jag inte hörde hemma där på grund av att mina besvär ffa hörde ihop med smärta och utmattning. Jag bytte vårdcentral och sattes upp på väntetid hos deras psykolog. Den psykologen gjorde bedömningen att jag kunde få det jag behövde inom ramen för MMR – och det vet ni ju att den var jag ju tvungen att avbryta. Nu ska då samtal med denna psykolog vara lösningen på alla mina besvär och i oktober ska vi utvärdera det förväntade resultatet. Jag och läkaren lyckades skjuta fram detta möte eftersom jag ännu inte vet när psykologen kan ta emot mig. 

Vänta nu, vad hände med långtidsterapi? Och när ska jag få känna att jag duger som jag är och att jag lever mitt liv på ett bra sätt under de förutsättningar jag har. Tydligen inte så länge jag är sjukskriven. 

Att min personalkonsult som var med från arbetsgivaren under samtalet upprepade gånger tjatar på mig att ta ställning till var min organisationstillhörighet ska vara känns bara helt bisarrt. Jag sa till henne att trots att jag idag inte har någon tillhörighet på en arbetsplats (på grund av att jag arbetade i ett projekt då jag blev sjukskriven men har en fast anställning inom kommunen) så har jag i alla fall en chef som känner mig och har sett mig i arbete. Men den frågan är helt orimlig för mig att besvara. 

Sen återigen – jag vet inte om någon runt bordet tog in det jag sa på riktigt – samma tomma bottenlösa oförstående blickar som så många gånger förut, det är nog det som gör mig mest ont. Samtidigt så vet jag inte vad jag själv tog in eller fick fram, jag hade fullt sjå med att försöka att inte hamna i överbelastat läge med min kropp och då är jag egentligen inte i ett särskilt pratbart läge.

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.