Livet med belastningskänslighet har gett mig ett inifrånperspektiv på saker som tidigare tillhört min expertkunskap i mitt yrke som arbetsterapeut – det vill säga aktivitetsnedsättningar och vardagsaktiviteter. Det känns många gånger märkligt att faktiskt uppleva sådant som jag tidigare läst om, observerat, analyserat och även ”behandlat”.
På grund av min belastningskänslighet – som ger både smärta och utmattningssymtom tex kognitiva svårigheter – har jag tvingas göra saker annorlunda och mer reflekterat än tidigare. Allt för att hantera min bristvara – energin – så klokt som möjligt. I allt detta har jag omedvetet och medvetet utnyttjat min kunskap och det tidigare utifrånperpektivet.
Något jag verkligen fått upp ögonen för är hur mycket i vardagen vi gör på rutin och hur vi automatiskt använder vår inre checklista. Hur ofta tänker du till exempel på exakt hur och vilka moment som ingår i saker du gör i din vardag – när du borstar tänderna, klär på dig, gör frukost eller kör till jobbet? Som normalstörd – inte särskilt ofta. Ändå kan jag lova att du för det mesta utför dina vardagsaktiviteter på samma sätt, på rutin – nästan så det ibland skulle kunna kallas en ritual. Vi tänker vi inte på det förrän något förändrats och vi tvingas att göra saken på ett annat sätt – exempelvis om du borstar tänderna på någon annan, får ont så det inte går att klä på sig i vanlig ordning, när du gör frukost i någon annans kök eller får köra en annan väg till jobbet på grund av vägarbete. Du tvingas då till att göra avkall på autopiloten och istället handla mer reflekterat.
Att sakna den inre strukturen gör vardagslivet komplicerat för många människor – exempelvis är det vanligt att ha svårt att automatisera saker vid neuropsykiatriska diagnoser men samma problem upplevs även vid hjärnskador och utmattning. Jag har aldrig tidigare haft några problem att göra saker på rutin eller att få till nya rutiner – jag har flyttat ofta och varit snabb in i det nya sammanhanget, och jag har varit den perfekta vikarien som snabbt satt mig in i det som behöver göras. Men nu har jag riktigt svårt med förändringar, inte för att jag är medvetet rigid eller ovillig utan det tar bara en evighet att komma in i det nya sättet att göra saker på. Exempelvis hade jag stora problem då vi bytte styrsystem i vår dator. Ibland har jag svårt med de gamla rutinerna också, när den mentala tröttheten och värken pockar för mycket på uppmärksamheten. Detta var också det som fick mig att förstå att jag hade stora problem – jag påbörjade ett nytt jobb men kom aldrig in i det.
Detta var meningen att bli en introduktion till ett inlägg som skulle handla om att viljemässigt förändra sina beteenden, att tillämpa Pacing, att använda yttre struktur som kompensation för en dåligt fungerande inre struktur och om hur jag egentligen gör då jag duschar…
…men ni får fortsättningen i ett senare inlägg, det blir för långt och mastigt annars.
Får du några tankar när du läser det här? Dela gärna med dej!
Upptäck mer från The ME Inquiry Report
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
The ME Inquiry Report 
För ett par månader sedan hade jag en sån där upplevelse som fastnar. Jag hade en diskussion med min partner om hushållsarbete och hör mig själv säga ”Men det är väl klart att det kräver mer tankeverksamhet att plocka ur diskmaskinen än att läsa en bok om tydliggörande pedagogik”. Vi diskuterade lite och landade i att eftersom jag inte kommer ihåg vad jag håller på med så tänker jag på vad jag ska göra hela tiden. Tänker aktivt på hushållsbestyr på ett sätt som tröttar ut mig helt vansinnigt. Nu har vi checklistor för morgonrutin, kvällsrutin och vad som ska göras medan barnet badar på kvällen. Dels vet vi vad som har gjorts (vi använder trello och flyttar varje uppgift som är utförd till nästa dag) och dels behöver ingen försöka komma ihåg. Vi är båda två väldigt benägna att glömma bort vad vi håller på med för att vi får idéer (jag får skrividéer och partnern får kreativa idéer till sitt jobb) skillnaden är att jag har pressat mig själv till att motarbeta de tendenserna med mental utmattning som följd medan min partner släpper hushållsarbetet för att börja fila på sin idé så att det inte blir gjort. Eftersom vi har ett barn med särskilda behov är det viktigt att vissa saker görs (leksakerna måste plockas undan medan barnet är i badet annars börjar hen leka när badet är över och nattningen blir stökigare osv) och därför känns det bra att ha släppt idén om normalitet och hur vi ”ska” funka som vuxna eftersom det blev utmattning, kaos och konflikter av det. Det känns dessutom bra att i handling visa barnet hur yttre struktur kan användas för att avlasta ett sviktande arbetsminne, så att barnet lär sig ett konkret verktyg i stället för att växa upp med idén att hen ska pressa sig till utmattning i någon slags normalitetssträvan.
GillaGilla
Tack min vän för att du delar med dej av din vardag! Det är exakt så jag menar – som detta med diskmaskinen – att eftersom du inte kan glra det med automatik stjäl det oerhört mycket energi för du behöver hålla tanken på varje moment. Jag upplever ofta att saker tar så lång tid, som att fixa kvällsfikat tex, har insett att det inte bara beror på att jag är som tröttast då utan det handlar oxå om att jag behöver tänka på och vara närvarande hela tiden – jag kan inte bara koppla på autopiloten och tänka på annat, för då stannar aktiviteten upp eller så blir det fel! Jag tycker det är superbta att ni gett upp normalitetssträvan hemma och att ni använder det just ni behöver för att som familj klara av er vardag!! Det gynnar alla!! Tänker på min son som så fullt ut accepterat min duschpall i duschen att han inte vill vara utan den! 😄 Det finns liksom inget egenvärde eller normalitetsvärde i att stå upp och duscha! Kram!!
GillaGilla
Alltså, förändringar…Jag älskade det förut, klarade det galant, for mellan klassrummen som ett skållat troll. Nu är det jobbigt att ställa om sig från att vara ensam hemma till att det blir helg och vi är två…för att inte tala om när fler ( barnen) hälsar på. Så roligt och så jobbigt. Jag kan längta nåt så vansinnigt efter dem/ stimulans av nåt slag, och när jag får det vill jag bara tillbaka till lugnet och ensamheten.kram Sofia
GillaGilla
Hej vännen! Visst är det märkligt att jämföra då och nu!? Att det kan vara sån skillnad! Kram!
GillaGilla