Ibland blir det så tydligt för mig hur alla år av ”sjuka” och misslyckad rehabilitering satt elaka spår hos mig. Det fokus på ”förändra ditt beteende och förhållningssätt så mår du bättre” som finns inom KBT (kognitiv beteendeterapi) har en negativ baksida som jag upplever att ingen i vården vill prata om. Detta är helt och hållet mina egna tankar, men jag önskar att alla sidor av detta skulle lyftas fram i ljuset och diskuteras.
Behandlingen går ut på att förändra sitt förhållningssätt till besvären (stressen, smärtan eller något annat) och genom detta ska livet förändras till det bättre. Det man inte pratar om är vad som händer om behandlingen inte uppnår väntat resultat och vad det står för. På något sätt så känns det som att vården tar det uteblivna resultatet som bakvänt ”bevis” på att jag inte förändrat mitt beteende och förhållningssätt tillräckligt mycket. Jag har inte tillgodogjort mig behandlingen och därför behövs mer behandling av samma sort.
För mig har detta gjort att jag pressat och dömt mig själv väldigt hårt. Jag har på något sätt känt att det är mitt eget fel att jag inte ”blir frisk” – att jag inte gjort tillräckligt eller på rätt sätt.
Jag känner att måste påminna mig själv att revidera min syn på mitt mående och faktiskt ge mig själv lite ansvarsfrihet då och då. För även om jag gör det jag ska och jobbar stenhårt på att hitta aktivitetsbalans så lever min kropp ofta sitt eget liv. Det finns saker som påverkar den som jag inte kan ”pejsa” runt eller göra något åt – exempelvis hormoner, infektioner eller dagens oväder.
Det är bara så det är!
Upptäck mer från The ME Inquiry Report
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
The ME Inquiry Report 
Om jag ger mig på en gissning så handlar det nog bl a om att den vård vi har idag existerar i ett samhälle som bygger på det antagande du synliggör: ”Är något inte bra är det ditt eget fel och ditt eget ansvar att jobba hårdare så att det blir bra”. Många som jobbar inom företagshälsovården skulle säkert hellre använda den forskning som finns och ta bort kontorslandskapen men de har ingen möjlighet att göra det och då blir det KBT i en variant som går ut på att alla ska lära sig hantera sin stress bättre. Ett samhällsproblem förenklas till ett individuellt problem. (Tanja Suhinina som är psykolog har delvis berört det här i http://ablativ.blogspot.se/2014/03/samhallsnalys-och-individualterapi.html)På samma sätt så gör det nog för ont att erkänna att det inte finns bra behandlingar för smärta, hypermobilitet och ME/CFS. Att erkänna det är att på vissa sätt totalt gå emot den s k arbetslinjen och ruckar på den rådande förståelsen av världen. Vården hänger så tätt ihop med all politik – inte bara vårdpolitik – eftersom den som är sjukskriven får sin vård delvis styrd av Försäkringskassan. Det här blev en svamlig kommentar om samhällsdiskursernas betydelse för hur vi förstår oss själva. Det är inget fel på dig och du gör inte fel alls men samhällsklimatet är inte vänligt inställd till sjuka människor. Kram till dig!
GillaGilla
Tack min vän! Jag tar gärna emot svamliga kommentarer (men din var väldigt välformulerad ändå tycker jag!). Visst handlar det om både politik, och vårdpolitik. Sen tror jag också att det är svårt med patienter som vi – som inte följer några tillfriskningsnormer och som saknar prognoser. Och för vårdgivare verkar detta med att prata pm misslyckanden, bakslag och rehab som inte funkar väldigt svårt. Kram och tack!!
GillaGilla
Kloka och väldigt betydelsefulla insikter! Oerhört viktigt. Önskar bara vården kunde ta till sig den insikten också!! Kramar, Carro
GillaGilla
Tack snälla du! Jag skulle önska att man lika villigt skulle prata om och diskutera alla typer av resultat med patienten – och att man mer såg till den samlade bilden än enskilda resultat på vägen. På över 4 år hinns en mängd åtgärder med men de är sällan genomförda av samma personer – inte sällan är det dessutom så att åtgärderna genomförs på en annan klinik än den som utför ”vardagsvården”. Just på grund av detta – den icke sammanhållna vården – känns detta samtal ännu viktigare.Kram!!
GillaGilla
Det här är verkligen en text som alla inom psykvården borde läsa!
GillaGilla
Åh! Precis det här gör mig så arg! Jag läste en bok om sk sömnrestriktion tex. En på ett sätt bra handbok, men ingen hjälp för din och min situation. Exakt detta tog jag upp med dåvarande psykolog. Alltså precis DETTA! Att vad gör man om råden inte hjälper eller den vård man får?Svar: Du tänker lite väl djupt…Ja men GE MIG ETT SVAR!! Men så sa han ofta, samtidigt som han ofta frågade, vad är du här för? Vad är det du vill ha hjälp med?Eg ingenting som han kunde bistå med, jag var anbefalld av FK o gå där. Men hade inget av psykiatrisk karaktär o behöva dryfta!!Därför tog jag upp just såna här självhjälpsböcker med mer eftersom han ändå hade som yrke psykolog! Just denna bild att samhället lägger på individen skulden. Det är ditt eget fel, livsstil som försatt dig i det, se till att förändra beteendet.Ja! MEN precis detta! Om man gjort allt då och det inte funkar!! Det finns faktiskt fler aktörer i soppan än bara jag. Det vore väldigt klädsamt om de också kunde fatta att livet inte stannar av, eller pausar bara för att man är sjuk. Att ibland kan man inte kontrollera yttre faktorer.Så ja det här är jag så otroligt arg på så du anar inte.Så det svaret då: Ja du tänker lite väl djupt. Vissa kanske inte ska vara i ett visst yrke??? Fnyys!Det är INTE alls mitt fel att det är som det är, och vänd det inåt organisationen i stället o skaffa en helhetsyn, typ hur familjeförhållanden, ekonomi, anhöriga ser ut om det överhuvudtaget ska gå att hjälpa eller ens komma tillbaka.Sluta lägg det på individen.Att tex skilja sig bara för att livet är tufft och hela familjelivet haltar är ju inget alternativ. Skulle de genomföra sina egna råd?? På sig själva? Nej jag skulle inte tro det.Men det är förbannat enkelt o råda andra när inte konsekvenserna är ens egna och man inte behöver ta ansvar för de råd som ges!Det här har jag faktiskt fräst till både FK och andra myndigheter, att det är INTE deras liv som påverkas av deras beslut, utan det är jag som får leva med konsekvenserna av deras felande råd. Det är inte de som behöver gå från hus och hem i värsta fall. De behöver inte ens känslomässigt beröras utan kan skita i det när de går hem. Men det kan inte jag som drabbas!
GillaGilla
Hej Anonym och tack för din kommentar! Jag var hos en väldigt klok sjukgymnast en gång. Hon pratade om svårigheterna man ställs inför som personal när man möter människor med kroniska sjukdomar – exempelvis långvarig smärta. Och jag tror det ligger mycket i det hon da, och jag känner igen känslan från min egen yrkesutövning. Hon sa att viljan ”att bota” är så oerhört stark att den kan medföra att det är svårt att låta en patient ”vara” typ – att man provar onödiga behandlingar med dessa goda intentioner medan patienten hade behövt vara ifred – för att man inte kan ta hand om känslorna hos sej själv då man ”ger upp” att försöka bota. Jag tror mycket ligger i det, plus att utbildningarna i vården kanske inte fokuserar på att möta patienter som inte blir botade.
GillaGilla
Sanslöst intressant diskussion och vinklingar…Jag har haft turen att ha en terapeut som hela tiden tillbakavisar ” min skuld” i att min utmattning är så seg och som dessutom varit mycket skeptisk till KBT för utmattade…Min faster som numera är sjukpensionär efter en brakutmattning för 15 år sen har sagt samma sak till mig. När jag i frågasatts på företagshälsovården ( dit jag numera inte hör, Tack och lov!) ställde jag frågan; Men vad ska jag GÖRA då för att bli bättre, säg det istället för att beklaga att det går så sakta. Det kunde de inte…Just nu är jag i en terapiåtgärd tillsammans med en kvinna som är rejält rehabiliteringsskadad av bl.a. KBT. Hör på hennes sätt att resonera och reagera på sin egen svaghet, att hon klandrar sig själv för det, blir så ARG!!!!! ”Man låter utmattningen vinna om man lyssnar på kroppen” säger hon. Aldrig i livet säger jag. Det är det enda som funkar; att lyssna på kroppens signaler och leva så smart man kan sen. Men att hävda det i vården är inte alltid lätt, precis som andra sagt i det här ämnet, det känns säkert som ett misslyckande för dem att vi inte svarar på behandlingarna i rätt tid och omfattning. Heja alla oss som kämpar!!!!kram Sofia
GillaGilla
Hej Sofia! Tack för din kommentar med kloks reflektioner och pepp. Jag tror definitivt att KBT har en plats i rehabiliteringen för utmattade MEN i rätt läge! Att dra alla utmattade – oavsett svårighetsgrad på utmattning -över en kam är det farliga tror jag och jag undrar över hur det är möjligt att det får vara så! När en person har en sjukdom som kräver medicinering (tex diabetes eller högt blodtryck) läggs fokus på att hitta rätt medicin och rätt mängd medicin. Men min Stressklinik sätter alla med stressproblem som remitterad dit i samma grupp – oavsett svårighetsgrad på utmattning och om el hur mycket personen är sjukskriven. Ingen individuell anpassning. Alla får samma. Tänk om det skulle göras likadant med en diabetespatient, alla har högt blodsocker och dåligt fungerande insulinprodultion = alla får samma dos insulin av samma märke samma tider. Nu kanske det inte är jämförbart, men ändå… Kram!
GillaGilla
Åh, exakt sådär känner jag också!
GillaGilla
Tack Ann! Du får gärna sprida mitt inlägg till människor du tror behöver läsa – hänvisa bara hit till bloggen! Kram!
GillaGilla
Hej Jenny! Det gör mig ledsen att höra! ❤️ Hur går det för dej med allt? Kram!
GillaGilla