Just nu känns det som att min kropp gått i baklås. 

Jag får aldrig vila från smärtan, den gnager från det jag vaknar tills dess jag somnar och finns där även då jag vaknar på natten. Det är så infernaliskt påfrestande att jag inte vet vart jag ska ta vägen, men jag kan inte fly från den hur gärna jag än vill. Den ockuperar min kropp mina tankar och känslor, huvudet blir som fullt med bomull, öronen protesterar till och med av min egen röst och ögon musklerna värker också. 

Jag längtar efter att tiden ska gå, jag räknar ner veckans dagar, men den försvinner inte ändå, den följer obarmhärtigt med mig. 

Tro mig, jag gör allt jag kan för att acceptera läget, att inte låta ”smärtmonstret” vinna över det jag vill göra samtidigt som jag försöker lyssna på vad min kropp tål för att det inte ska bli ännu värre. Men det är svårt att leva som att smärtan inte finns när den skriker i min kropp varenda sekund, när den får mig att må illa och tappa matlusten, när den får mig att glömma vad jag vill säga mitt i meningen, när jag inte kan leka med mitt barn eller sova med min man. 

När det är som värst finns det stunder jag önskar att jag kunde kapa delar av min kropp för att slippa känna smärtan även att jag vet att det är en helt ologisk tanke. Men smärtan är inte logisk, den bara existerar bortom all vett och sans, den lever sitt eget liv.

Bortom min kontroll. 

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.