Jag tog semester! Kände att jag fick nog av mitt sjuka jag och stängde av ”sjukkanalerna” när alla andra gick på semester. Inte alls så att jag ryckte upp mig och bet ihop, eller att jag kan stänga av och på mina symtom – allt är fortfarande ”som vanligt” i min kropp – nej, mer så att jag bara varit och inte brytt mig om att tänka, grubbla eller göra saker knutet till min vård. Jag har inte ens brytt mig om att få iväg papperen till doktorn för eventuell ME-utredningsremiss.  

Vi har haft en bra sommar där vi verkligen tagit en stund i taget. Sonen har haft det tufft med sina besvär så vi har tagit det riktigt lugnt. Jag har som alla somrar mått aningens bättre, men det känns inte som att det är en reell förbättring utan mer ett resultat av att jag tillåtits lyssna på min kropp och utövat sträng ”pacing”. Att jag kunnat följa kroppen istället för att pressa kroppen att följa med i någon annans plan och tempo. Något som jag tror på lång sikt skulle kunna leda till en faktisk förbättring. När jag tillåts att fullt ut styra över min aktivitetsnivå (efter vår familjs förutsättningar) gör det att jag oxå vågar ta ut svängarna mer, eftersom jag kan göra det då jag vet att det finns utrymme för den återhämtning jag behöver efteråt. 
I dag startar ”sjuklivet” upp igen – eller är det mer rätt att säga att det fortsätter? Jag ska ha mitt första psykologsamtal med nya psykologen, eller egentligen är det mer ett samtal för att utreda mina behov och möjligheter. Sen rullar det på med skolstart och möten med skola och vård för sonen i ett tempo jag redan nu tvekar inför. 
Men jag har försiktiga föhoppningar om att mina kontakter i vården ska lyssna på mig denna gång, med förra höstens bakslag och långvariga konsekvenser i åtanke. 

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.