Igår hände det!

Dimman lättade, den gnagande 24/7-värken från helvetet släppte, och för första gången på flera veckor kändes det som att jag kunde tänka och andas utan bly-tyngder på kroppen. Det är svårt att förklara, men när den typen av smärta släpper känner jag mig så lätt – och fri! Jag kände och visste att den fanns där under ytan hela tiden, men den tog inte överhanden på hela dagen. Lycka!
Det är just de här dagarna som jag behöver vakta på mig själv och vara extra sträng med ”pacingen”. Inte glömma bort pauser och prioritera klokt, med huvudet. Känslan i kroppen är så dramatiskt annorlunda att jag känner mig oövervinnerlig, frisk och stark – som att NU, nu händer det, nu skulle jag kunna jobba! Jag tänker på flaskan och vet att jag inte alls är redo för det, att jag har lång väg kvar innan flaskan är full. Jag vet med mitt huvud vad som händer om jag skulle gasa på och göra det som lusten och längtan vill – den vägen har jag prövat så det räcker och blir över – så jag bromsar lite grann och försöker tänka långsiktigt hållbart. 
Utan att göra några dramatiska utsvävningar så fick jag ändå gjort små värdefulla saker igår. Saker som betyder något för mig. 
Jag är inte så säker på att någon annan ens märker skillnaden på de riktigt dåliga dagarna och när det vänder. Nu när jag inte brakar på och låter lusten och längtan härja fritt. Men inuti mig är det stor skillnad. 
Den största skillnaden är att kunna göra något utan att behöva pressa mig med viljan. Den centrala sensitiseringens sensationer med den gnagande smärtan, hjärndimmam, illamåendet och hjärtklappningen gör att det känns som att ta sig fram i en tjock sörja. Ett fysiskt motstånd som jag måste övervinna med min psykiska viljestyrka. När smärtan lättar är det som att komma upp på fast mark igen och det där fysiska motståndet, trögheten, försvinner. 
Som att jag cyklat upp för en backe och nu står längst upp på toppen, andas och njuter av utsikten – och när jag börjar cykla igen rullar det lätt! Då gäller det att inte av bara farten fortsätta trampa på med viljan, och i glädjen över att backen är slut glömma bort att kolla så att jag faktiskt håller mig på vägen! 
När lättnaden och glädjeruset över vändningen lägger sig en aning känner jag hur sliten jag är efter den senaste uppförsbacken. Jag är lättad och glad – men fruktansvärt trött och slut. 
Så jag ”pejsar” lugnt vidare, en stund i taget.

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.