Har funderat mycket de senaste veckorna, på det här med att lyssna på kroppen och prioritera det jag behöver.
Jag har inga problem att tolka min kropps signaler vid det här laget. Jag vet hur jag mår och blir inte längre särskilt förvånad när kroppen sparkar bakut. Det finns oftast en förklaring, även att reaktionen inte står i proportion med belastningen. Därför kan förklaringen kanske kännas konstruerad för någon som inte förstår hur känslig jag är, men inte för mig.
Men trots att jag förstår min kropp och vet varför den beter sig som den gör så har jag svårt med att bestämma mig för hur jag ska bete mig mot mig själv. Det där lät visst konstigt, kanske bättre med ”hur jag ska hantera situationen”?
Jag vet ju vad jag behöver och jag vet vad jag definitivt INTE behöver. Men ändå är det så svårt. Hur gör jag med alla dessa signaler kroppen sänder ut i relation till pressen på för mycket aktiviteter som kommer utifrån dessutom i kombination med mina värderingar och min vilja?
Hade det bara varit jag i hänsyn till mig själv hade det ändå varit svårt, men det hade varit mycket lättare än nu.
Nu blir jag bara förvirrad.
Jag har en lista med saker som händer i December. När jag tittar närmare på dem går de dela upp sånt jag måste, sånt jag vill och sånt som skulle höja min livskvalitet om jag fick göra själv.
Måste:
Mina egna måsten har jag bokat av rubbet, kvar är måsten som ingår i mammarollen. Tre vårdbesök (redan nedbantat från fem) och ett utvecklingssamtal med sonen på två veckor. Vårdbesöken går inte lämna över till mannen eftersom de vill träffa hela familjen. Utvecklingssamtalet behöver vi gå båda för att stötta varandra. Om jag måste välja bland måstena är utvecklingssamtalet viktigast. Det är verkligen akut. De andra mötena är mindre akut men väldigt viktiga. De går (förhoppningsvis) att skjuta på.
Vill:
Under samma två veckor är sonen med i luciatåget och ska spela julspel på skolans julkonsert. Han vill att jag ska komma, och jag vill verkligen vara där. Åtminstone en av gångerna. Dessutom vill jag verkligen handla åtminstone en julklapp var till mannen och sonen. Och naturligtvis orka vara med familjen och fira jul.
Höja livskvalitet:
Jag har inga himlastormande önskningar. Det handlar om ”enkla” saker som att köpa lösvikts-té, baka (ut) lussekatter och göra lite julgodis. Klä granen och julpynta lite. Fast mest orka duscha.
Problemet är att de saker som finns på måstelistan är riktigt tunga saker för mig. De innebär var och en för sig för hög belastning och tillsammans är det katastrof. Skulle jag välja EN av dom riskerar jag allt som finns under vill och livskvalité. Väljer jag fler än en innebär det att jag måste delegera bort hela julen inklusive min egen närvaro.
Bara tanken på det här får mig att frysa till is med en otäck panikkänsla i magtrakten. Så jag har försökt att låta bli att tänka. Men det är inte hållbart och jag skriver det här för att jag vet att jag måste göra mina prioriteringar, och det snarast.
Jag vet ju vad jag behöver, och jag vet att julen och ledigheten i sig innebär en enormt mycket högre belastning för mig än en vanlig vecka. Om jag fick bestämma själv skulle jag stryka alla måsten, prioritera att kunna fira julen med min familj och sedan göra något av de livskvalitéhöjande aktiviteterna som fick plats.
Då skulle jag ha förutsättningar att må hyfsat, eller i alla fall förhoppningsvis slippa fira julen i sängläge.
Det jobbiga är inte att förstå vad jag själv behöver, jag vet det. Utan det svåra är att jag behöver få de andra att förstå att de val jag gör är rimliga och står i proportion till den belastning jag tål. Att jag inte är mesig och överförsiktig. Att heltidssjukskrivningen inte ger mig extra utrymme eller ledighet, utan att min kropps reaktion på belastning är fullt jämförbar med någon som jobbar dygnet runt utan pauser. Jag upplever så ofta att de ser på mig som att jag vore ett ufo, att de tycker att de krav jag ställer är orimliga och att de verkligen inte förstår min svåra belastningskänslighet. Att de inte inser vilka konsekvenser en överbelastning får.
De fattar inte att de förväntar sig det orimliga från mig!
Upptäck mer från The ME Inquiry Report
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
The ME Inquiry Report 
Alternativa lösningar: Om din man är med på utvecklingssamtalet och läkarbesök kan duvara med via skype eller högtalartelefon. Du kan då ligga i soffan och slipper belastningen att åka iväg, intryck etcJulklapparna köper du via nätet och beställer hemleverans, likaså lösviktsteet beställer du via nätet. Tråkigt att inte kunna vara med men du ökar möjligheterna till julfirandet.
GillaGilla
Du har skrivit så mycket bra saker på sistone att jag blir yr…=) Har överträtt mina gränser rejält med att vaka vid mammas dödsbädd och allt som kommer därefter. Det positiva med det är att julens måsten och ågren känns futtiga. Det får bli som det blir, bara. Skulle så gärna lyfta av dig saker och ge dig extra kraft, men det står inte i min makt! Tänker och ber i stället. Du är fantastisk, Malin, glöm inte det.God advent kram Sofia
GillaGilla
Åh, jag känner verkligen med dig! Och känner såväl igen problematiken (dock har jag bara mig själv och min sambo och djur att ta hänsyn till, barn måste göra ekvationen så otroligt mycket tuffare) med att välja mellan Måste och Vill och Önskar..Det här kanske är helt orimligt men jag slänger ut lite tankar (kanske går det att spinna vidare på något):Finns det någon möjlighet att hålla t ex utvecklingssamtal och vissa vårdbesök eller andra möten (om det inte är undersökningar förstås) via Skype eller liknande? Skulle det underlätta, om det var möjligt..??Finns det möjlighet för vårdpersonalen att göra hembesök?Eller går det på något vis att baka ihop vårdbesöken? (Jag har ju dock ingen aning om vilka slags besök det är eller om det kanske snarare skulle göra det värre för dig.)
GillaGilla
Tack för tipsen, jag tar med mej dom i tanken. Tillägg, för mej är det egentligen lika belastande att handla på nätet, så det förenklar inte så mycket .Blir otroligt mentalt trött av webshopar och jag har aldrig klarat av att genomföra ett helt köp på egen hand. Tyvärr. Samma sak med att delta i samtal via skype el telefon – blir extremt slut av detta. Även om det underlättar rent fysiskt tar det inte bort den mentala belastningen, snarare ökar den jämfört med samtal ”live”.
GillaGilla
Å, men vännen – beklagar verkligen. ❤ Hoppas att ni får en fin jul i alla fall, det handlar ju i grund och botten om något annat än att prestera och göra. Tack för din uppmuntran, dina omtankar och dina förböner – det betyder väldigt mycket för mej!KRAM
GillaGilla
Tack För din omtanke – det värmer! och att du känner igen det vet jag…<3 Tack för tips!Som jag skrev i kommentaren längst upp avlastar samtal via skype el telefon fysiskt men jag extremt mentalt slut av detta. Jag tror att det skulle vara mer okej om det inte handlade om samtal där så många skulle delta samtidigt. Men jag vet inte hur det kommer att bli, jag vill fokusera på utvekclingssamtalet. Vårdpersonalen gör inte hembesök och det går inte att baka ihop besöken, det handlar om ett team som ska göra bedömningar var för sig sedan samtal med hela gruppen om hur vi går vidare.Kram
GillaGilla
Synd att det inte går att anpassa. 😦 Jag vet själv att jag också blir oerhört trött av att prata i telefon (undviker det därför så mycket som möjligt) men tänkte att det kanske var enklare med Skype då det inte enbart blir auditiv information (vilket är vad jag blir mest uttröttad av).Ps. Min tanke var att du och din man skulle vara hemma båda två, och hålla samtalet med enbart en person (lärare/läkare) ”på andra sidan” men jag vet inte om det skulle göra någon skillnad.För eventuellt framtida bruk, eller till andra läsare, vill jag ändå tipsa om https://www.presentkorttorget.se.De säljer presentkort till alla möjliga butiker (du kan t ex köpa ”Superpresentkortet” med valfritt belopp, som gäller i alla anslutna butiker, eller välja en specifik butik). Kanske inte så roligt till barn men den sidan har räddat många julklapps- och presentköp till vänner och familj för mig.
GillaGilla
Ja, så tänker jag också att skype kan underlätta – men att ha tex ett teammöte där jag ska följa med ett helt teams konversationer – det vet jag att det inte kommer att funka. Vi valde tillslut att boka av alla sonens vårdbesök och prioritera skolan, ingen av oss hade orkat.
GillaGilla