Det är visst självrannsakelsens tid. Tid att verkligen ta fram det som verkligen finns där på djupet. Att vara brutalt ärlig!

Mot mig själv och mot er.

Vet ni, jag känner mig så fruktansvärt dålig. Värdelös som aldrig blir bättre. Så misslyckad som fortfarande är sjukskriven efter fem år. Och som en hemskt besvärande siffra i den där oroväckande sjukskrivningsstatistiken. 

En kostnad, en parasit som lever på andra.
Som att det är något fel på mig som inte lyckas vända mitt mående. Att jag nog inte försökt tillräckligt. Och att jag måste vara trög som inte fattar hur man gör. Eller som att jag [gud förbjude] inte från djupet av mitt hjärta vill.
För jag mår ju sämre idag än när jag blev sjukskriven. 
Jag förstår ju själv inte varför. Eftersom jag ju gjort allt jag kan och förmår. Och ännu lite till! Jobbat stenhårt, varit flitig och prövat det som erbjudits. Under tiden jag väntat på vården har jag jobbat på och sökt hjälp på egen hand. 
Gjort mycket mer än vad som förväntats av mig.
Ändå känns det som att ni inte anser att det räcker. Att min uteblivna förbättring är ett tecken som bara kan tolkas på ett sätt: Att jag inte presterat tillräckligt. Så då måste vi fortsätta, pröva något nytt ytterligare en gång. Dra allting ett varv till. Att ni skulle kunna vara på fel spår verkar inte ens föresväva er.
Någon måste helt enkelt kunna knäcka den svåra nöten som är jag.
De andra ”vanliga dödliga” runtomkring mig kommer med goda råd, märkliga hobbypsykologiska teorier om varför jag inte blir bättre och hintar om att jag snart måste bli som vanligt igen. Bli frisk!
Ni får mig att känna att jag inte duger som den jag är nu. 
Jag är fel. En som inte passar in, inte ens bland andra sjuka. Någon som inte följer mallen, som är komplicerad, krävande och svår. En parasit som lever på andra, en börda samhället och för mina närstående. Och en siffra i statistiken, en kostnad – inte en tillgång. 

Någon som måste förändras för att passa in.

Innan jag blev sjukskriven, då dög jag som den högpresterande småbarnsmamma jag var. Då drog jag mitt strå till stacken, både hemma och på jobbet. Då var jag värd att lyssna på och mina ord togs på allvar. Då var jag pionjär på jobbet, någon som gjorde något stort.

Jag gjorde det jag skulle, som alla andra gör. 

Jag värderar inte gamla prestationer lika högt längre. Och jag måste faktiskt säga; att ska något hyllas är det jag gör nu mera värt att hylla. Att jag inte ger upp, utan trots allt reser mig gång på gång och tålmodigt kravlar mig upp ur den djupa gropen. Att jag trots den förhatliga smärtan och den omänskliga tröttheten klarar av att vara kärleksfull mot min familj. Att jag väljer att leva, att glädjas åt det lilla och att ha det bra. Trots allt.

Det är att verkligen dra sitt strå till stacken! Det är värt att ta på allvar! 

Och för den skull borde ni lyssna på mig!  

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.