Mitt viktigaste redskap – min röst

Jag har alltid haft lätt för ord. Inte alltid haft lätt att stå inför klassen och prata, men jag har slukat böcker, skrivit berättelser och dagbok sen jag var riktigt liten. Älskat orden – de berättelser och samtal de har skapat.

Under gymnasiet tappade jag lusten till skrivandet – mina fantasifulla berättelser slukades under krav på att skriva debattartiklar och referat. Ironiskt nog är det sådant jag nu kan känna lust inför att skriva. Men det var också där jag övervann rädslan för att prata inför folk.

I mitt arbete har det varit en ynnest att orden har flutit på lätt. Både de talade – att ställa rätt frågor, lyssna, uppmuntra och föreläsa, men också de skrivna – i utredningar, journalanteckningar och utlåtanden. När många klagat över allt skrivande som följer med i jobbet har jag istället sätt det som rätt roligt och en mycket viktig del av mitt arbete.

Det var när orden försvann som jag tillslut förstod att min hälsa var i fara på riktigt. Jag blev inte orolig på allvar förrän jag började tappa ord, när skrivjobbet tog en evighet för det var tomt i huvudet och och när orden bara blev en enda röra på skärmen så jag varken kunde läsa eller förstå.

När jag blev sjukskriven och stressen minskade trodde jag att mina förmågor skulle komma tillbaka. Att det var hjärnan som spelat mig ett spratt, för att den var för full och jag hade för mycket på gång samtidigt. Aldrig trodde jag att det fortfarande skulle vara likadant efter fem års sjukskrivning.

För det fungerar fortfarande inte med orden. Ju mer överbelastad jag är – desto vanligare blir det att jag tappar ord och jag får leta länge i huvudet efter att hitta det jag ska säga. Att föra ett samtal i det läget är meningslöst eftersom jag även får svårt att förstå. I situationer där det är mycket brus och många samtalar samtidigt kan det till och med bli så att jag inte hör något överhuvudtaget. Hjärnan stänger ner.

Jag har hört att någon kallat det fönster – alltså den tid på ett dygn en person med begränsad energi har utrymme att vara aktiv. Jag har inte räknat minuter och timmar för egen del, men mitt fönster för fysisk belastning är pyttelitet. Den belastningen äter dessutom upp tiden jag har till förfogande för annat i en rasande fart. Mitt sociala fönster i verkliga livet är lika litet, nästan ingenting utöver att träffa mitt barn och min man får plats. Jag är nästan bara hemma, och ligger eller halvsitter den största delen av dygnet. Det gör mig väldigt isolerad.

Jag läser Funkisfeministens hyllning till det skrivna språket och känner igen mig på så många punkter:

”Talade språk (både svenska, som är mitt förstaspråk, och andra språk) går bra till en viss gräns sen tappar jag en hel del ord, det är trögt att processa, det saknas en viss automatisering i det som märks när jag är trött. Det skrivna språket däremot, är det som är direkt sammanlänkat med tanken. Att skriva sker med en helt annan automatisering, det är i det skrivna och det lästa som jag kan realtidsprocessa information.”

Det skrivna språket har blivit mitt sällskap i all ensamhet. Att skriva fungerar mycket längre i en överbelastningssituation än att tala. Även om stavning och meningsbyggnad ryker i takt med att överbelastningen ökar, så finns det ändå där, med möjligheten att kommunicera med andra människor. Det gör att jag trots allt inte är helt isolerad. Och det är oerhört värdefullt.

Era kommentarer här på bloggen där ni beskriver att jag satt ord på något ni upplevt, betyder oerhört mycket för mig. Det ger mig drivkraft att fortsätta sätta ord på det som finns i mitt inre. Det är ju därför jag skriver, för min egen skull, och mina ord är en reflektion av det jag upplever. Att orden sedan påverkar någon annan är bara en stor, fet, fantastisk bonus. När inlägget Lata elever utan motor? fick egna ben – och helt plötsligt över sextusen (!) träffar på några dagar – kändes det fantastiskt. Inte för att en snygg statistik spelar någon roll, utan för att jag kände att mina ord för första gången på väldigt länge vägde tungt, och att jag kanske har möjlighet att vara med och påverka något som jag brinner för. Mitt i min ensamhet och isolering – där känslan oftast är att min röst tappat i styrka. Det var en fantastiskt uppmuntrande känsla.

Tack till alla er som läser och sprider det jag skriver!

Skrivandet har alltid varit viktigt för mig. Nu är det min bästa vän, min ventil och mitt viktigaste redskap – min röst.

—————————————————————————————————–
Här har jag skrivit mer om hur jag får själva skrivandet att fungera trots min mentala trötthet och mina kognitiva nedsättningar:
Minsta motståndets lag – eller med en åsnas envishet
—————————————————————————————————–