Jag blir provocerad när fysisk aktivitet och träning presenteras som en undergörande medicin och lösningen på alla problem. Naturligtvis vet jag att det är bra för gemene man att röra på sig – och förstår varför. Men det framställs så liksidigt och enkelriktat positivt utan reflektion över att det faktiskt kan få negativa konsekvenser för en del. Jag blir provocerad av den obalansen – av det onyanserade.

Det här är inga nya tankar för mig, och jag vet att jag berört det här på bloggen många gånger. Denna gång var det en bild på ett piller med texten ”physical activity” som gjorde mej arg. Till bilden fanns en text: ”Here is the new wonder drug. Take it daily for a happy healthy life”.  
Och jag blev både less och ledsen.
Det är inte så att jag är lat eller lider brist på motivation för att röra på mig. Jag längtar varje dag efter att få gå en rask promenad, känna värmen stiga och pulsen slå och sedan med ömma, trötta, nöjda muskler ta en lång varm dusch! Men det var längesedan nu.
Väldigt längesedan.
Sedan åtta år tillbaka slår min kropp helt bakut vid fysisk aktivitet. Jag mår illa, får influensasymtom, feber, yrsel, smärtan ökar och hjärnan blir dimmig. Numera behövs inte heller mycket för att tippa mig över kanten, en sittande dusch med hårtvätt är tillräckligt. Det handlar inte om tillfälliga besvär bara under själva aktiviteten, utan de är ihållande och långvariga – negativa, plågsamma konsekvenser i dagar, veckor eller månader efteråt. Efter en rejäl överansträngning blir jag permanent försämrad.
Jag är ansträngningsintolerant.
Vad det beror på är ännu inte helt klarlagt. Så om det är hypermobilitetssyndrom, långvarig smärta och stressutlöst utmattning, i kombination, som är anledningen, det vet jag inte. Hursomhelst finns överkänsligheten där. Att de ansträngningsutlösta besvären är så stora är en av anledningarna till att jag vill bli utredd för ME.
Besvären började flera år innan jag blev sjukskriven för utmattning. Med extrem känslighet för belastning, svår smärta och trötthet, dålig återhämtning plus en mage som inte tålde något. Min första läkare sa halvt på skämt, men med mycket allvar i rösten, att han ville skicka mig på intensivt träningsläger för att chockrusa igång kroppen. Hade möjligheten funnits inom vården hade han nog gjort det. Där och då började mitt kluvna förhållande till fysisk aktivitet.
När jag väl blev sjukskriven några år senare trodde jag på allvar att jag skulle bli frisk med vila, promenader och yoga – indoktrinerad med att fysisk aktivitet skulle lösa allt. Att jag skulle kunna pressa kroppen till bättre ork och uthållighet. Precis som vid dålig kondition. Problemet var bara att mina morgonpromenader efter dagislämning gjorde mig illamående, skakig och matt i flera timmar. Och de små, lätta och enkla övningarna i basal kroppskännedom och medveten närvaro triggade en vansinnig smärta. Så stark att sjukgymnasten ville avsluta behandlingen. I det ljuset blev yoga ens aldrig aktuellt.
När jag gick på Stresskliniken var det ingen som förstod min känslighet för fysisk belastning. Varken personal eller medpatienter. Att jag blev totalt utpumpad av att hitta parkering och ta mig över sjukhusområdet fick dom att gapa, och att jag blev helt slut av att duscha tolkades som att jag stresstänkte i duschen.
På den vägen har det fortsatt. Gång på gång har jag blivit ordinerad diverse olika sätt att öka min fysiska aktivitet – lika ofta har de stått där med förvånade miner när jag blivit sämre av det som de trodde skulle få mig att må bättre. En försämring som sakta gjort att jag idag mår sämre än dagen jag blev sjukskriven. Med jämna mellanrum har jag också blivit ordinerad samtalsbehandling. Som att jag med tankekraft och beteendeförändringar kan få mitt mående att vända. Varje gång konstateras att jag deltar på ett bra sätt, att jag har bra cooingstrategier men att jag mår sämre av den fysiska aktivitet samtalet kräver.
Så, ja, jag blir provocerad, och det rejält. 
Under den här resan har jag förstått att vid vissa diagnoser gör fysisk aktivitet i fel dos mer skada än nytta. ME är en sådan diagnos. En sjukdom som är väldigt lik stressutlöst utmattning men med viktiga undantag – däribland den fysiska ansträngningsintoleransen. Ändå är fysisk aktivitet första valet jämt. För alla. Det är bra. Och nyttigt. Punkt.
Folkhälsoinstitutet skriver: 

Detta är korrekt – och bra! Men de lägger också till en viktig mening – som faktiskt skapar den balans jag saknar:
Tänk om vi kunde prata om fysisk aktivitet på det sättet istället. Att förstå att det faktiskt finns fysisk aktivitet som kan skada hälsan, och att det som är hälsofrämjande fysisk aktivitet för en individ kan vara skadlig för en annan. Att det är viktigt att veta att det inte går att dra alla över en kam. Att bedömningen behöver vara personlig och att vi behöver lyssna på individens upplevelse av sin hälsa. 
Att inte per automatik säga ”lite mer fysisk aktivitet skulle inte skada”…

___________________________________________________________

Några fler inlägg jag skrivit om fysisk aktivitet:

ISM och fysisk aktivitet som behandling av utmattning

Fysisk aktivitet – ett experiment

Sviterna (efter experimentet)

____________________________________________________________

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.