En rapport från den icke personcentrerade vården

Bloggaren ”Tankar om utmattning” skrev en kommentar om mitt inlägg När vårdens hierarkier sår tvivel hos patienten. De speglar så oerhört tydligt det jag försökte beskriva att jag nu (med tillåtelse) publicerar kommentaren som ett eget inlägg:

”Är själv fast i en sån här cirkus. En läkare remitterar till psykolog, men bryr sig inte om resultatet av psykologens behandling. De har aldrig en enda kontakt. Psykologen har förslag på medicinering för mig, men vågar inte klampa in på läkarens territorium. Psykologen rekommenderar mediciner, och säger att doktorn kommer inte godta dem. Utan kommer ge mig annan sort. Men den vill hon inte att jag ska ta. Och om jag ska ta den så ska jag ha max si och så hög dos. Givetvis ger doktorn mig ”fel” medicin och i mycket högre dos än vad psykologen sagt. Och givetvis blir jag jättesjuk av medicinen.  

Ska jag bara låta dem hållas? Det är ju månader av mitt liv som passerar. Men vad blir konsekvensen om jag klampar in och knäpper läkaren på näsan? Ekonomin. Den oroar jag mig för. Och att bli behandlad som en försökskanin. 

Jag har hittat en bra privat sjukgymnast, men doktorn vill att jag går på vårdcentralens sjukgymnastik. Pengar. Såklart. Sen vill nya doktorn att jag ber psykologen skicka journalutdrag efter varje möte så doktorn vet vad vi pratat om. Hinner inte träffa psykologen en enda gång förrän denne doktor blir stafettläkare och slutar. 

Nya doktorn nr 3 tycker inte att psykologens behandling ger något och vill att jag avslutar denna. Remitterar mig till en kurator istället och denne får jag inte träffa pga kötiden…  

Samtidigt som arbetsterapeuten tycker att psykologen och privata sjukgymnasten gör ett bra jobb och uppmanar mig att fortsätta träffa dem även fast doktorn inte tycker det är en bra idé. Men det är skickliga yrkespersoner och allt handlar bara om ersättningarna, vem betalar för vad, hävdar arbetsterapeuten. 

Och däremellan sitter jag. Ska förmedla saker som jag inte ens förstår. De kräver liksom av mig att jag har ett metaperspektiv av min egen sjukdomsbild och min egen rehabilitering.   

Så ja, jag är plågsamt medveten om det du skriver. Det händer mig också, varenda gång. Jag tvivlar på vad som är rätt. Vem har rätt? Vad är bäst för mig? Varför har de inte någon samsyn???? Vem vill mitt bästa?”

Det är sådana här gånger det blir tydligt att det inte spelar någon roll om en person jag möter har ett personcentrerat bemötande och arbetssätt – för hens kollega kan omkullkasta allt på en minut genom sitt icke-bemötande. Och tyvärr är detta ingen ovanlig cirkus att vara fast i för den som är långtidssjuk eller funktionsnedsatt.

Det här är inte okej. Som patienter ska vi inte behöva bära konsekvenserna av hierarkier och bemötandeproblem – vi måste ensidigt få fokusera på att må bättre.