Jag har för en gångs skull lite ”space”. Utrymme för mig själv. Tid i ensamhet.
Det är då det blir tydligt hur illa ställt det är. Jag ser att mina reserver är noll. Att jag inte fungerar trots att jag helt styr över min egen tid.
Att jag är så trött att tårarna rinner efter bara den enklaste aktivitet. Som att titta på ett avsnitt av en serie eller laga en kopp te. Att jag inte orkar få till maten som jag behöver.
Det är så att jag funderar över om tårarna står för något annat? Om jag är deprimerad. Men jag känner mig som vanligt och mitt känsloliv fungerar. Det finns både ljust och mörkt. En variation. Så jag tror inte det.
Jag är bara så fruktansvärt slut. Det känns som jag rör mig i sirap. Som att min kropp vore väldigt mycket äldre än den är. Den värker och gör ont. Väcker mig på natten.
Jag behöver få känna vila. Känna att dimman i mitt huvud lättar. Känslan av återhämtning. Känslan av att vakna.
Till liv.
Upptäck mer från The ME Inquiry Report
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
The ME Inquiry Report 
Det är jättejobbigt när man är så slut att tårarna bara rinner. Kram
GillaGilla
Ja, det är det verkligen. Det suger! Kram
GillaGilla
Ja, tårarna rinner så mycket lättare när man är helt slut, känner igen det. Ledsamt höra att nivån för kraft är så låg för dig. Hoppas det gradvis kan vända nu när du fått ökad möjlighet till att bara vara. Inte längre vårdmöten och sådant som har tagit sitt. En minut i taget, jag hoppas på ökade krafter för dig. En minut i taget, mörker går mot ljus. Kram till dig, vännen.
GillaGilla
Tack snälla! Ja, det är sannerligen ett tecken på att aktivitetsnivån varit för hög under alldeles för lång tid. ❤ Kram
GillaGilla
Usch! Att läsa det här får mig att inse hur nära gränsen jag är.
GillaGilla
Ta hand om dej! ❤ Kram!!
GillaGilla