Min resa med krympande aktivitetsomfång och minskad aktivitetstakt känns mångt och mycket som en resa in i osynligheten.

Jag har alltid varit en social person som omgett mig med mycket folk. Ju mindre energi jag haft desto mindre utrymme har det funnits för sociala aktiviteter. Inte för att jag inte haft lust att träffa folk – det behovet är lika stort idag – utan för att det  inte funnits ork. Plus att social interaktion tar en himla massa energi. 
I mitt arbete har mötet med andra människor varit centralt. Något basalt och att skapa bra relationer har varit något av ett arbetsredskap. Dessutom har jag alltid arbetat nära mina kollegor, oftast i tajta team. 
När jag blev sjukskriven förlorade jag hela arbetsgemenskapen på en gång. Jag var relativt ny på arbetsplatsen och jag var vikarie, så relationerna hade inte hunnit bli något vidare djupa. Jag fick en ”krya-på-dig-blomma” någon gång de första månaderna, men sedan var det helt tyst. Efter vikariatet tog slut har jag en fast tjänst men ingen arbetsplats. Min chef har bytts ut och den nya vet inte ens vem jag är. Mitt ärende sköts av en personalansvarig som pliktskyldigast är med på avstämningsmötena men är helt tyst däremellan. Det är tomt och tyst. Och förbannat tråkigt. 
Mina vänner träffar jag ytterst sällan. Det är på ett sätt ett eget val, eftersom det för det mesta inte finns något energiutrymme för att ses. Men samtidigt som jag vet att de närmaste finns kvar, känner jag att vi glider längre och längre ifrån varandra. De lever på, fyller sina dagar med arbete, familj och en mängd aktiviteter. De har ett så högt tempo att min frånvaro förmodligen inte märks särskilt mycket i deras liv. Men i mitt liv ekar deras frånvaro. Det är tomt och tyst, och förbannat tråkigt. 

Jag vet faktiskt inte när någon hörde av sig senast. Det var en hel evighet sedan. Det får mig att känna mig osynlig och obetydlig. För mig betyder ett SMS eller en chatt oerhört mycket, men jag tänker att någon som lever det hektiska livet inte ser det som tillräckligt. Som något som inte räknas, inte betyder något, och att det därför inte används som kommunikationsmedel. Att det bara är det stora som räknas och därför blir det lilla betydelselöst? Osynligt?

Så min partner och mitt barn är mitt sociala liv. De är oerhört viktiga för mig. Plus att jag har några få extremt värdefulla vänner som jag har regelbunden kontakt med via nätet. Människor som förstår och vet hur det är att leva som jag. Vänner som delar mina erfarenheter. Som jag aldrig träffat i verkliga livet, men som jag skulle sakna oerhört om vår kontakt bröts. 

De får mig att känna mig sedd och synlig. 

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.