Varje gång jag inte nådde fram…
Varje gång du inte lyssnade…
Varje gång du trodde att jag överdrev…
Varje gång du tolkade mej som rädd och undvikande…
…skadade du mej
Du skadade mitt förtroende och tvingade mej att göra saker som gjorde mej illa
Varje gång jag tvingades upprepa…
Varje gång jag tvingades närvara …
Varje gång jag tvingades förklara…
Varje gång jag tvingades samla ihop mej och försvara…
…gjorde du det svårare för mej att möta dej igen
Du förstörde inte bara för dej själv, utan också för alla som kommer efter dej
Jag har fått så många sår på vägen. Känner mej kantstött och förrådd. Jag har tappat min tillit och behöver få känna mej både omhuldad och betrodd. Jag är så trött, ända in i själen och jag vet inte hur jag ska orka.
Inte en gång till.
———————————————————————————————————————-
Det här är inte en beskrivning av en misslyckad kärlekshistoria – det är konsekvenserna av fem års sjukskrivning och valsande runt i vården.
Det här är inte en beskrivning av en misslyckad kärlekshistoria – det är konsekvenserna av fem års sjukskrivning och valsande runt i vården.
Upptäck mer från The ME Inquiry Report
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
The ME Inquiry Report 
Du sätter exakt ord på det jag själv känner. Att tvingas förklara, försvara samt gång på gång överskrida sitt energikonto pga bla myndighetsutövning. Att behöva välja mellan ersättning eller sin hälsa. Hälsan blir inte bättre av att vara helt beroende av sambo samt täcka det basala i vardagen förutom läkarutlåtande och juristkostnader vid överklagande. Men ändå orkar man – en stund i taget-dag i taget.
GillaGilla
Åh, du skriver så det går rätt in i själen! Vackert och vemodigt! ❤ PRECIS så här känns det… / Leontina
GillaGilla
❤ Att veta att jag inte är ensam i allt gör inte att det känns mindre jobbigt, men det gör att jag känner mig mindre ensam! ❤
GillaGilla
❤ Tack för dina fina ord! Som jag skrev här uppe så känns det lite mindre ensamt när jag vet att vi är fler.
GillaGilla