Har du tänkt på att atmosfären i ett rum förändras beroende på vilka personer som vistas där? 
Är du ensam känns det på ett visst sätt. Du har hela utrymmet för dig själv och ingen annan person att relatera till. Ändå är rummet i sig själv fullt av intryck. Du registrerar omedvetet allt du ser, hör, eller känner. Beröring, dofter och smaker. Hjärnan arbetar hela tiden, oavsett om rummet är bekant eller inte. Atmosfären förändras hela tiden. På grund av det du själv gör, hur det känns i din kropp och i din själ, och beroende på hur ljuset förändras och vilka ljud som tränger in utifrån. Du noterar säkert okända saker mer, medan det du är van vid smälter in och kanske till och med försvinner.
Så fort någon annan kommer in i rummet händer något! Något förändras, men vad? 
För visst vet du när du inte är ensam längre, även om du inte ser, eller ens hör något? En särskild lukt, eller ljud, på sättet någon rör sig eller vad någon gör kan till och med göra att du känner igen vem det är. Din hjärna samlar in och bearbetar alla intryck. Den talar om saker för dig, varje sekund.
Är det en främmande person som kommer in i rummet förändras atmosfären på helt ett annat sätt. Nu blir det inte bara intryck att samla in och känna igen. Nu tillkommer även helt nya saker för hjärnan att utforska och sedan tolka. Sortera och placera in i rätt fack. Relatera till. 
Ju fler personer som vistas finns i ett rum, desto fler personliga avtryck gör de. Ljud, dofter och rörelser – allt blir till intryck för hjärnan att registrera och bearbeta. Och allt detta utan att ens någon talar. 
När antalet personer ökar på en begränsad yta krymper dessutom det personliga utrymmet. Alla avtryck kommer närmare inpå och intrycken blir på det sättet både fler och blir starkare. Och svårare att värja sig ifrån.
Min hjärna har inte de filter den tidigare haft. Den är mycket känsligare nu och suger åt sig alla intryck som en svamp. Svaga som starka. Det känns som att alla intryck ökar i styrka. Hjärnan blir väldigt lätt överbelastad och jag blir överväldigad. Ju mer överbelastad den är desto sämre blir den på att hantera intrycken. Då förstärks allt ännu mer, och saker jag i friskt tillstånd aldrig ens reagerade över kan nu skapa starkt och kännbart fysiskt obehag. Något som kan visa sig i att jag får fler eller kraftigare symtom. Som illamående, yrsel, smärta eller en känsla av att bli trängd och vilja fly. Det är varken ångest eller fobi, men kan säkert tolkas så av någon som inte förstår vad intryckskänslighet kan göra med en människa.
Denna filterlöshet gör att jag ibland inte klarar av att stanna i ett rum om det kommer in någon mer, trots att personerna känner mig och vet om mina besvär. Även om ljudnivån knappt höjs. Trots obefintliga förväntningar. Det handlar inte om ett känslomässigt påslag eller om social fobi, utan om att det är fullt i min hjärna. Att det inte får plats mer. Att det är stopp. Ibland räcker det med intrycken i rummet där jag är. Även om jag är helt ensam. När jag mår som sämst har jag nog med att bara hantera alla signaler jag får av min egen kropp. 
Att subtila förändringar i ett rum blir till något som kroppen kraftigt reagerar på – nästan som ett slag i magen – är en mycket märklig upplevelse. Något jag själv har svårt att förstå. Särskilt eftersom jag alltid har älskat att omge mig med mycket folk och alltid haft liv och rörelse runt mig. Det här inlägget är skrivet i ett försök att förstå mig själv bättre, och blir förhoppningsvis något jag kan använda mig av för att kunna förklara för andra. 

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.