Igår duschade jag.

Olyckligtvis.

Kroppen sparkade bakut så kraftigt att det tog musten ur mig fullständigt.

Det är så svårt att förutse hur kroppen kommer att reagera från gång till gång, även att jag numera vet att någon form av reaktion alltid kommer. Ibland är den direkta reaktionen kraftigare. Andra gånger är det den fördröjda som dominerar. Ofta kommer en kraftig reaktion direkt, som mildras en aning, för att sedan stegra ytterligare efter ett dygn. Ibland fortsätter den stegra under flera dygn för att sedan gradvis mattas av.

Igår frågade min man om jag kunde beskriva vad det är jag känner när jag mår sådär dåligt. Här är min ögonblicksrapport:

Jag mår så dåligt att jag bara vill krypa ur mitt skinn. Hela kroppen bara skriker. Dom här stunderna hatar jag mitt liv! Fast egentligen känns det som att det är min kropp som hatar mig för att jag gör något som den inte har energi till. För mitt övertramp. Ett övertramp som för någon annan är en bagatell. 
Det känns som att hela halsen – från nacke till struphuvud – badar i krossat glas. Det spränger som att lymfkörtlarna bakom öronen vore stora som tennisbollar. Strålar ut i käken, upp bakom ögonen och ner mellan skulderbladen och över bröstbenet. Som en kappa ner över axlarna och armarna. En tyngd som pressar ner mig. Det är trångt i halsen, en stor klump av smärta och illamående. Blodådrorna på mina armar, händer, ben och fötter blir kraftigt förstorade och sprängfulla. Nästan så det stasar. Känslan i hela kroppen är som en millisekund innan du spyr. Jag mår illa, till och med i huden. Smärtan pumpar och skinnet korvar sig. Och jag glömmer att andas. 
Det handlar alltså om en stark fysisk smärta och illamående. Inte psykisk. Men den våldsamma fysiska reaktionen är så pressande att jag har svårt att hålla ihop psykiskt. Tårarna rinner okontrollerat utan att det handlar om att jag är ledsen. Inte heller rädd. Mest frustrerad. Och jag känner mig trängd. Blir smått panikslagen för att jag inte kan värja mig och att det inte finns någonstans att ta vägen. Jag är fast i min kropp hur jag än gör. I en kropp som känns som den är på väg att explodera.  

Syntolkning: En bild på min hand och handled med kraftigt uppsvällda blodådror och en rödaktig färg.
Jag skriver inte det här för att få din medömkan. Egentligen inte heller för din igenkänning. Mitt syfte är att sätta ord på det som verkar så obeskrivbart, oförklarligt och svårt att förstå. För min egen skull, men mest för att öka förståelsen hos andra för hur det kan vara att leva med den typ av besvär jag har. 
Se det som en dokumentation. Som en forskares dagbok. Ögonblicksbilder från min verklighet. En del av en kartläggning av hur livet med belastningskänslighet kan vara att leva.
Ett försök att själv förstå min kropp och ett försök att få dig att förstå mitt liv.

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.