Idag har varit en dag av tvivel. På mej själv. På min sjukdom. Är det ens en sjukdom? Det kanske bara är jag som inbillar mig alltihop. 

Jag har tvivlat på min intellektuella förmåga. Min förmåga att föra resonemang. Och mina tankar om att jag tycker att jag har viktiga saker att komma med. 
Jag har tänkt att attityden jag möts av kanske är rimlig och sann. Jag kanske inte kan lita på mitt eget omdöme. Kanske är jag otillräknelig ändå? Kanske att det är så att jag bara behöver försöka lite till. 
Jag har känt mej överkörd, skamsen och bortgjord. Under isen. Önskat att jag inte fanns. Eller önskat att jag fick en omstart någon annanstans. Men det är ju inte möjligt eftersom min kropp skulle följa med mej och antagligen bete sej likadant.
Jag önskar mig verkligen inte döden. Utan livet. Jag vill ju leva! Fullt ut. Men det jag klarar sådana här dagar är bara att existera. 
Hur går det ens ihop att jag tvivlar så trots att min kropp protesterar så vilt?  Trots att jag ser och vet sambanden mellan för mycket aktivitet och sämre mående. Trots att jag vid det här laget känner min kropp utan och innan? Trots att symtomen är gamla och välbekanta.
Jag borde ju vara trygg med det? 
Det är andras tvivel som får mig att tvivla på mig själv. Andras attityder som får mej att se ner på mig själv och min kapacitet. Jag vet att jag inte borde lyssna på det örat. Men vissa dagar är det omöjligt att stå emot. Då kan jag inte filtrera bort det dåliga. 
Inte vara nog hårdhudad och stå emot. 
Då kryper det under mitt skinn.

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.