Jag är beroende av den jag älskar.

Inte som i missbruksberoende – utan praktiskt beroende. Utan honom skulle mitt liv vara så mycket mer komplicerat och kräva ett helt annat stöd av samhället.

Men det är svårt att bli så beroende. Av någon jag gick in i en jämlik relation med. En obalans har smugit sig in och jag som tidigare varit så självständig känner mig nu liten och sårbar.
Utelämnad.
Detta att jag behöver hjälp och inte förmår, tar överhanden. Överskuggar oss. För jag har oftast ingen ork kvar för du-och-jag-vi-relationen när mitt egna mest basala är avklarat.
Det ger mig dåligt samvete att jag måste sätta mina egna behov främst.
Jag står i en evig tacksamhetsskuld till dig. Det rubbar våra cirklar. Den gör mig till mottagare och dig till givare. Ensidigt. Ojämlikt. Det är så svårt eftersom vi gick in i relationen med ”tillsammanshet” för ögonen.
Att be dig om hjälp är svårt. Men att inte vara nöjd med hjälpen jag fått, eller att behöva påminna om att jag behöver hjälp är ännu värre. Det får mig att känna mig krävande, otacksam och väldigt låst. Som att tacksamhetsskulden gör att jag blir hänvisad till ditt sätt att göra och prioritera.
Mitt sätt är inte ens alla gånger längre existerande. Jag suddas ut någonstans på vägen. I hjälpandet. För det är svårt för dig att göra på mitt sätt, även om du försöker. Det krävs att jag förklarar på detaljnivå men min ork räcker inte.
Vi lever i en nära relation, och du vet oftast vad jag tänker. När du ska dra ett skämt är det till och med så att jag kan hinna före. Vi har alltid fyllt i varandras meningar. Men när min trötthet gör att jag tappar ord och du inte lyssnar färdigt utan fyller i vad du tror att jag menar så gör det bara ont. Jag blir frustrerad och mitt humör slår bakut.
Men det är inga fel på vår relation, det är vår situation som är så extremt krävande. Det finns ingen osäkerhet i mina känslor för jag älskar dig och jag vet att det (lilla) vi har är kvalitet. Det är en aning förvirrande. Och än mer frustrerande.
För jag önskar mej inte mindre av oss, utan mer. Vi finns kvar, men jag saknar oss som vi var då.

Även om vi har mycket naturlig närhet, har vi väldigt lite sex och vi sover sällan tillsammans. Vi vet båda att det varken beror på minskad lust eller vilja, utan på grund av min känslighet för belastning och dåliga återhämtningsförmåga. Men det gör det inte mindre jobbigt att stå ut med.
Jag längtar efter mer av ditt sällskap men behöver trots det dra mig undan. Jag vill prata, men orkar inte ta in det du säger. Det får mig att känna att jag hamnar utanför, och det gör nog du också. Vi hamnar ofrivilligt bredvid varandra i parallella universum.

Kanske är jag naiv, och jag vet att vi lovade att älska varandra i nöd och lust. Men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det var så här det skulle bli. 


För det pratas väldigt ofta om när lusten tar slut – men aldrig om när nöden är stor men lusten trots allt finns kvar. 
______________________________________________________________________

Inser så här i efterhand när jag läser igenom inlägget, att alla välmenande råd vi fått under resans gång – från anhöriga och professionella – har byggt på att öka lusten. Men det är så tydligt att det är inte där vårt problem ligger. Och då faller alla råd bara platt. Visst är risken stor att lusten sinar i och med den stora nöden, det är jag fullt medveten om. Men för att öka den krävs helt andra saker än om det är lusten försvinner först.

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.