Att vara själv är inte alltid att vara ensam!

Det är först nu sedan jag blev sjuk som jag verkligen förstått att det är stor skillnad på att vara själv, vara ensam och att vara isolerad.

Förut ha…avskydde jag verkligen att vara själv. Tystnad = usch! Kunde jag välja valde jag gemenskap. Jag kände sådan ensamhet när jag var själv, så det var inget jag sökte aktivt.

Nu kan jag verkligen njuta av att vara själv! Att få dra mig undan i ensamhet och total tystnad är numera min räddning. Som balsam för själen (och öronen). Utan den har jag ingen chans att ladda några batterier alls. För intryck stjäl så mycket energi.

Jag behöver kravlösheten och att slippa ansvar för någon annan än mig själv.

På sätt och vis avskyr jag fortfarande att vara själv. Att behovet av ensamheten och tystnaden gör mig så isolerad. Ofrivilligt utanför. Att jag oftast inte ens kan välja sociala sammankomster även om jag så otroligt gärna vill.

Som jag skrev igår (på Twitter och Facebook) är skrivandet ett substitut för samtalen. Att tänka högt med någon annan har ersatts med att skriva ner och se tankarna i skrift. Och tänk att jag faktiskt kan skriva tillsammans med andra – diskutera och fundera ”högt” utan att prata, utan ljud. Gemenskapen med mitt kontaktnät jag fått via bloggen är så värdefullt! Och starkt!!

Det bär mig genom de dagar då ensamheten bara känns som en isolering och husarrest!

Tack! ❤