När jag var nyutexaminerad arbetsterapeut fick jag arbeta med att starta upp en demensutredningsverksamhet. Det var väldigt lärorikt, på många olika sätt, och jag tror att det la en väldigt bra grund för min arbetsliv.
En sak som jag upptäckte tidigt var att det var väldigt lätt att se diagnoserna i stället för människan. Jag såg symtom, bristande kognitiva funktioner och aktivitetsbegränsningar – och det blev som att de jag mötte inte var någon annan än den jag såg just nu.
Men ganska snart blev det tydligt att de jag mötte var människor, som trots en många gånger långt gången demenssjukdom var starkt präglade av den kompetens de bar på.

Kompetensen fanns där trots att deras kapacitet att använda den gradvis försvann. Den syntes till och med hos dem som inte längre kom ihåg sina närmaste.
Deras kunskap och erfarenheter var fortfarande en del av den de var.
Många verkar tro att personer med nedsatt kapacitet också saknar kompetens. Att det går att dra slutsatsen om hur mycket kompetens någon äger genom att betrakta deras kapacitet.
De tror också att brist på kapacitet krymper möjligheterna att tänka och känna. Att det förminskar min vilja – och mina möjligheter att avgöra mitt eget bästa. Min autonomi.
Brist på kapacitet försvårar möjligheterna att använda kompetensen. Och visst finns det en risk att detta på sikt försvårar eller i vissa fall omöjliggör möjligheterna att upprätthålla och utveckla den.
Men det försvarar inte att du bemöter oss med bristande kapacitet som om vi saknar kompetens. Att du behandlar oss som att vi är mindre vetande, utan tankar och känslor. Som att vi inte förstår vårt eget bästa.
Som om vi är en annan sort som är mindre värd.

Den dagen din kapacitet krymper kommer du själv få känna hur det känns – det händer de flesta människor förr eller senare – men fram tills dess kan du väl lyssna på oss och försöka förstå!

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.