Era texter väcker så mycket tankar hos mig och jag känner igen mig i väldigt mycket av det ni beskriver. Och vissa saker – sammantaget med annat jag läser – gör mig så arg. Jag ska försöka förklara varför.
Många av oss har liv som har förändrats väldigt drastiskt. Där det finns ett väldigt tydligt då och ett nu – även om en del av oss har komplexa besvär där vissa delar funnits med sedan barndomen.
När jag blev sjuk var det som att människor runt mig förväntade sig att jag skulle känna ånger. Att min sjukdom automatiskt innebar att jag skulle ångra vissa saker jag gjort. För det var ju det som gjort mig sjuk. Att jag gjort för mycket, fel saker eller på fel sätt. Och sedan förväntades det att jag skulle förändras. Det har sagts till mig att för att jag ska kunna bli frisk måste jag göra saker annorlunda. På ett nytt sätt. För det gamla sättet gjorde mig sjuk.
Och jag skämdes.
Jag hör det i era berättelser också – att det finns mycket skam med i bilden. Skam över att inte klarat av att göra ”lagom mycket”, skam över att ha blivit sjuk på grund av engagemanget, och det som så nära hör ihop med den jag är som person.
Jag kämpade med det länge. Att försöka ångra. Men faktum är att jag ärligt talat faktiskt inte ångrar något som jag gjort. Och om jag skulle leva om mitt liv skulle jag inte velat ha något ogjort. För jag tycker att jag har levt ett bra liv. Och är stolt över mycket av det jag åstadkommit.
Just detta med att skulden för stressutlösta sjukdomar läggs på individen är något jag funderat mycket på. Skulden och skammen. Och oavsett om jag nu mår som jag gör på grund av att jag hade ME i grunden – som gjorde mig känslig för stress – eller om jag har en stressutlöst utmattning, så har jag under lång tid levt under en stark stress.
Människor som blir sjuka i utmattningssyndrom beskrivs i forskningen som de engagerade och omtänksamma med hög kapacitet – som gärna drar ett tungt lass för fler än sig själv.
När skulden för en stressutlöst utmattning läggs på individen skuldbeläggs också den brinnande människan. Den engagerade som engagerat sig för mycket – ända in i den berömda väggen. Och lösningen blir ofta att personen uppmanas minska sitt engagemang. Dra ner sina ambitioner. Vara mindre perfektionistisk. Tillåta sig att slappna av. Och så vidare in i all oändlighet…
Jag tänkte också så till en början. Och så skämdes jag – för att jag engagerat mig, för mycket. Brytt mig, för mycket. Inte låtit andra hamna i kläm, för mycket. För att jag inte orkat utan att brinna ut. Slockna.
Men nu tänker jag annorlunda.
Hur kan det vara så fel att brinna för det du gör? Det enda som är fel är väl om det utnyttjas? Om engagemanget inte ”belönas”. Om ett stort hjärta ses som ett tillfälle att utnyttja! Oavsett om vi pratar om vänskap, ideellt engagemang eller avlönat arbete.
Vi behöver ju människor som är engagerade i det som de gör, OCH vi behöver arbetsgivare (och andra) som är måna om att det inte utnyttjas. För det är där skon klämmer. Människor utnyttjas till den grad att de blir sjuka. 

Och därför är det andra än du som ska skämmas, de som inte tar hand om ditt engagemang utan istället utnyttjar det. 
När jag hör människor säga att ”vissa personer måste lära sig att engagera sig mindre” – tänker jag att vi behöver vara rädda om det i stället. Engagemanget alltså. Det är ju något väldigt värdefullt!
För utan engagerade människor – medarbetare och chefer – skulle all utveckling avstanna. Engagemang, och att ha ett hjärta för det du gör skapar en vilja att bli bättre, och nå längre. Och omtänksamhet driver dig till att förändra dåliga strukturer och organisationer så att andra människor inte hamnar i kläm.
Sanningen är dock att dagens arbetsförhållanden inte är rädda om brinnande, engagerade och omtänksamma människor. Tyvärr. Och jag har sett samma saker i de sammanhang som jag arbetat ideellt i på fritiden. Människor med engagemang och hög kapacitet utnyttjas.
Där behövs också en förändring! En förändring i hur vi tar hand om varandras engagemang och glöd.
Jag ångrar inte mitt engagemang. Inget av det jag valde att göra. Däremot önskar jag att jag satt ner foten mot de arbetsgivare och människor i min närhet som faktiskt utnyttjade det. Sett till att det jag brann för värderades högre. Och faktiskt lämnat sammanhanget om jag upplevde att det inte gjorde det.
Jag brinner fortfarande – trots heltidssjukskrivning och att jag till stor del spenderar mina dagar i horisontellt läge. Mitt engagemang är min antidepp och jag skulle må mycket sämre utan det. Det ger mitt liv mening. Kapaciteten är mycket lägre, och jag måste anpassa mitt engagemang utifrån det, annars tippar det mig över kanten.
Men ingen kan ta ifrån mig mitt hjärta för det jag gör.
Så snälla du – tänk inte att du brinner för mycket. Att du är _för_ engagerad. Skäms inte för det du gjort som du värderade högt. Sådant du åstadkommit, brunnit för.
Skäms inte för att du blivit sjuk!

Och du som brinner för det du gör – låt inte den som brinner mindre utnyttja din kraft. Var rädd om dig själv och ditt hjärta!

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.