När semestern är slut och skolan drar igång sitter jag kvar här hemma i soffan. De andras liv återgår till normalläge och jag inser återigen hur mycket i vårt samhälle som är styrt av arbete.
Har du någonsin reflekterat över det?
Att precis allt i vårt samhälle är organiserat kring arbete. Hela året, månaderna, veckorna och dagarna – när du ska jobba och när du får vara ledig. Röda dagar, klämdagar – yes nu är det fredag! – söndagsångest och måndagsexemplar. Kalendern ska vara full, du ska hålla många bollar i luften och stresstålighet har blivit en värdefull handelsvara.
Arbetet styr barnets tider på dagis och fritids. Innehållet i skolor och utbildningar. Vilka fritidsaktiviteter som får plats, när du har tid att odla dina intressen och träffa dina vänner. Och semestern – ja under semestern stannar bokstavligen Sverige. Då är det helt plötsligt okej att skjuta upp saker och att låta andra vänta på ett sätt som inte är okej under resten av året. Alla har förståelse.
Och har du tänkt på alla ”system” som finns kopplade till arbete eller frånvaron av ett dylikt? VAB, sjukpenning, a-kassa, arbetsförmedling, försäkringskassa, socialbidrag etc. Arbetet – och din lön – styr var du kan bo, leva och äta. Och även efter någon slutat arbeta och gått i pension, så är det i princip arbetet som styr över vad personen kan göra med sin arbetsfria tid.
När människor möts talar de arbete. Trots att de är lediga. Det skryts, jämförs och pratas skit. Och det tar aldrig slut. Om du av någon anledning hamnar utanför arbetsmarknaden märker du att du snabbt blir borträknad. Mindre värd. Utanför. En udda fågel. Helt plötsligt vet inte folk vad de ska prata med dig om.
Blir du sjuk inleds också ett massivt arbete för att få dig tillbaka upp på banan igen. För det heter att sjukskrivning gör dig sjukare. Att arbete gör dig frisk. Att ju längre frånvaron är desto svårare är det att återgå i arbete. Att sjukskrivningen måste vara aktiv. Ju längre du är sjuk desto desperatare blir åtgärderna och desto mer orelaterbar blir du.
Som sjukskriven känner jag hela tiden att jag att jag inte drar mitt strå till stacken. Att jag inte bidrar tillräckligt till samhället. Att jag är en parasit som lever på andra – att jag är sämre och har ett mindre värde än någon som är fullt arbetsför. Att mitt värde sitter i min arbetsprestation.
Att jag är en besvärande siffra i en negativ statistik.
Det visar sig också ekonomiskt. För trots att det heter sjukförsäkring, så får jag mindre och mindre pengar ju längre tid jag varit ifrån arbetsmarknaden. Och skulle jag inte återfå arbetsförmågan väntar en ekonomisk ersättning som inte går att klara sig på som ensamstående. Som om arbetsoförmågan vore självvald och jag måste straffas för det.
Jag tycker om att arbeta, och jag har faktiskt älskat mitt jobb. Och därför vet jag att arbetet självklart har ett större värde än bara det ekonomiska. Men jag önskar att vårt samhälle byggde på en annan grund. Att det fanns andra värden som faktiskt betydde något. Att något annat än arbete var måttstocken. Och att min kompetens kunde vara värd något i andras ögon, trots att min kapacitet inte räcker till att arbeta.
Att du inte skulle tycka att mitt liv är alltigenom tragiskt om jag inte blev arbetsför. Att inte mitt värde sjunker eller är slut bara för att jag blev sittande på bänken.

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.