Mina besvär syns inte utanpå. I alla fall inte om du inte observerar mej noggrant. Och vet om att något är fel. Och har kunskap.
Jag måste alltid kämpa mot föreställningen om att jag mår bättre än jag gör. Mina ord måste sätta gränser eftersom de inte syns. När jag bromsar har jag ofta redan klivit över min gräns. Men ändå är det i det läget andra tror att de ska peppa och pressa på.
Det verkar som att de tar bromsen som ett tecken på att de ska ta över och gasa åt mig. Som att de tror att felet ligger i att jag gett upp. Att bara de pushar mig så löser sig alla problem. Att jag saknar motivation och driv på grund av rädsla eller uppgivenhet.
Men jag har inte gett upp. Inte alls. Jag kämpar hela tiden. Även de sämsta dagarna fightas jag hårt. Däremot saknar jag bränsle.
De sämsta dagarna ser du mej inte. Då träffar jag inte någon. Jag ligger bakom nerdragna persienner. Och mörkret är min bästa vän. Jag koncentrerar mej på att komma ihåg att andas och låta smärtan vara. Ligger platt på rygg. Känner pulsen dunka i trumhinnorna.
Du hade sett att något var fel idag. Ändå hade det varit dina egna föreställningar om vad jag går igenom som styrt ditt bemötande.
Du har ett val. Och jag önskar att du lyssnar till mej som lever i min kropp. Att mina ord tas på allvar.

Trots att det jag känner inte syns utanpå.

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.