Jag har funderat mycket på det här med hur jag kan älska mej själv mer. Hur jag kan tycka om mej när jag inte kan prestera som förväntat. Som andra och jag själv förväntar mej. Att tycka om mej trots att det känns som ett misslyckande.
Och jag har insett att ett av mina problem är att jag skäms så över min fysiska inaktivitet. Över att jag rör mej så lite och ligger ner så ofta. Trots att jag är helt införstådd med att det är något jag verkligen behöver så är det så oerhört svårt att acceptera.
För är det något som är fult och oacceptabelt i vårt samhälle, så är det just detta – fysisk inaktivitet!
Hur ska jag kunna acceptera min ofrivilliga inaktivitet när fysisk aktivitet presenteras som lösningen på allt. När lovordandet av de positiva effekterna av densamma oreflekterat och okritiskt basuneras ut i parti och minut. Av professionella, officiella och privata aktörer.
Vad gör man när livet bjuder på en oväntad och ovälkommen fysisk nedgradering som gör det omöjligt att delta i livet? Som leder till ofrivillig isolering och devalvering? Där belöningen för ökad aktivitet blir en ofrånkomlig bestraffning, varje gång?
Hur hanterar jag det?
För det handlar ju inte bara om en reducerad förmåga, utan det tillkommer ju även en mängd obehagliga symtom. Som finns där trots att jag ”omfamnar” inaktiviteten. Obehag som jag hanterat annorlunda om jag hade kunnat vara fysiskt aktiv. Men som nu i stället triggas av densamma i stället för att minskas eller kamoufleras. Obehag som inte bara är obehag utan något mycket mer funktionsnedsättande. Något som får mej att sluta fungera.
Jag måste härda ut – stå ut med, utstå, tåla, hålla ut, motstå, tolerera, genomlida, orka, bära, klara av, stå pall för, stå bi, räcka till för, tya etc. – för att överleva.
Kanske kan jag klara det om jag tänker på att min kropp förmodligen är försatt i ett slags dvala. Ett skyddsläge. Kanske har jag då lättare att acceptera inaktiviteten och inte pressa på? För att dvala förutsätter faktiskt inaktivitet. Att veta att jag först och främst måste säkra återhämtning genom vila och sömn, sedan säkra näringsintag och kärlek. Och tänka att allt utöver som får plats är en bonus. Ett plus.
Men när det ständiga mantrat ”öka” ligger på allas läppar. Hur ska jag då kunna vara nöjd? Och när deras referensramar inte ens omfattar min problematik – hur ska jag då bli förstådd? Att min ribba för att vara fysiskt aktiv ligger på samma nivå som är inaktivitet för någon annan betyder att alla förväntningar per automatik blir skyhöga och skadliga. En svår ekvation att lösa.
Så idag har jag insett att jag skäms för att jag är inaktiv. Så in i bängen. Och jag har också insett att min acceptans av inaktiviteten inte bara handlar om att gå emot mig själv, utan ett helt samhälle.
Upptäck mer från The ME Inquiry Report
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
The ME Inquiry Report 
Du har rätt i att det är svårt både med inaktiviteten ocn acceptansen, det är det. Skammen tar så mycket kraft av en. Just nu har min sommarmotor tvärstannat i en magförkylning( huvva, sån magverk har jag inte haft sen jag blev matförgiftad för 15 år sen) och jag tål ytterst lite. Min gamla hund tittar förvånatpå mig när jag släpar benen efter mig en pyttestund ute. Men på nåt sätt är det befriande också när kroppen blir så här tydlig med vad den vill, inte snack om att vara duktig. Bara vila, vila, sova, sova. Det blir klart för mig hur små marginalerna är när en sån sak drabbar en, en virus och så pang ligger man helt pall. Inte kan det sitta i skallen??!!Kram Sofia
GillaGilla
Var gång jag lägger mig i sängen istället för att sitta uppe är ett egentligt misslyckande om det är mellan kl 8 och 22 ungefär. En middagsslummer är OK, men inte att mer eller mindre bo i sängen. Dina ord får mig att reflektera över varför jag ofta är så snabb med att gång på gång försvara mig varför jag ligger i sängen (sitter) och inte sitter i Permobilen.Nu satte du ord på det även åt mig. Givetvis är det för att jag skäms. Jag reagerar alltid på ord och uttryck som ”träningen alla kan klara” ”Kliv av bussen ett par hållplatser tidigare” ”Ta trapporna istället för hissen” ”Vardagsmotionen – dammsug oftare” eller vad det nu kan stå. Gemensamt för alla uppmaningar är att det tar för givet att alla kan gå och stå. Att inte kunna/orka göra det – oaktat orsak – finns inte! Och det som inte finns i verkligheten hör hemma någon annanstans. I sagornas värld. Det är inte verklighet och förringas och negligeras. Därmed blir även vi som är där förringade och negligerade. Vi blir som något katten släpat in. Osynliggjorda!//P-LLivets Skifningar
GillaGilla
Ja! Det är svårt att vara svag i ett starkt och fördömande samhälle. därför måste man mentalt bli starkare än de! För att kunna bära sorgen och skammen utan att nedvärdera sig själv. Att orka stå emot allas gapande om mer aktivitet. Du är inte ensam i den kampen. Vi är fler som finns. Vi ska visa oss! Att de inte ska kunna ta kål på oss för att vi inte passar in i deras sinnevärld.
GillaGilla
Nej, inte sitter det i skallen. Detta självtvivlet däremot…kram!
GillaGilla
❤ Glad att jag kunde sätta ord på något åt någon annan. Detta är sannerligen inget enkelt kapitel…Kram!
GillaGilla
Tack för dina ord! Det betyder mycket att känna att jag inte är ensam i den här kampen. Kram! ❤
GillaGilla