Nu är jag där igen. Och förminskar mej själv och hur jag mår.
Trots att kroppen skriker av smärta.
Märkligt nog är det när min kropp protesterar som tydligast, som jag tvivlar som mest på mej själv.
Det finns verkligen ingen logik i det. Men fenomenet återkommer gång på gång.
När smärtan tar mej i sitt grepp kan jag undra jag om jag känner efter för mycket. Överdriver. Inte biter ihop tillräckligt.
Eller är för känslig.
När hela kroppen går in med kraftiga överbelastningssymtom kan jag tänka att jag nog inbillar mig. Att jag i själva verket bara tänker för mycket.
Jag blir överkritisk mot mej själv. Tänker att jag inte är tillräckligt dålig för den hjälp jag ber om. Att jag nog klarar lite till om jag bara försöker.
Jag hatar att ligga andra till last. Att vara besvärlig för min egen skull. Men det är ju när jag mår som sämst som jag behöver som mest hjälp. Det är då som jag måste krav för att få vara i fred och slippa ansvar. Och tid och utrymme för mig själv.
Det är svårt.
Så jag antar att de hör ihop. Den höga graden av symtom. Självförnekandet. Och det stora hjälpbehovet. Att de triggar varandra.
Och känslan av otillräcklighet på grund av den reducerade kapaciteten, som jag alltid bär med mej, ökar också i takt med att mitt aktivitetsomfång krymper. I takt med att överbelastningen växer.
Vanmakten över att tvingas dra mej undan likaså. Att inte kunna bidra. Att aldrig vara den som avlastar utan att tvärt om ständigt vara till last. Jag hatar den så innerligt.
Att åren går, att mitt barn bara växer, över att inte vara så närvarande som jag önskar hatar jag ännu mer.
Och känslan av att vara obegriplig. Till och med för mej själv.
Upptäck mer från The ME Inquiry Report
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
The ME Inquiry Report 
Jag håller med dig hjärtligt,innerligt och med hela mig. Det är precis som du säger, att när man mår som sämst ifrågasätter man sig själv mest och det är ju då man mest behöver bistånd och skäms för att ta emot det. Jag hatar också att vara obegriplig, värst är det när ens närmaste inte ens förstår, för det är så fjärran från hur de har det. Då blir jag frustrerad. Men du, vi vet hur det står till i våra kroppar, för vi har kartlagt oss själva länge. Vi har en kunskap som ingen annan äger om hur vi fungerar. Det är bara det att vi behöver hävda den… kram Sofia
GillaGilla
Jag var hos barnmorskan. Berättade att när jag var sjuk och sängliggande en period hade jag släppt allt ansvar till min man. Och mått bättre av det. Jag har tidigare bitit ihop för mycket (?) som ”bara” neurodivergent (utan att veta det då)och belastningskänslig. Ångest och depressioner i perioder. Den fysiska begränsningen var lättare för mig att hantera som riktig.Barnmorskan sa att så långt hade hon och de flesta andra mammor inte kommit. Kände jag mig som en förebild då? Nej jag skämdes och tänkte det finns de som har det värre och ändå klarar mer… Kanske ett perspektiv till dig?/Kristina
GillaGilla
Jo, vi känner oss själva väldigt väl, det är väl därför det är så kränkande att inte bli förstådd, att bli behandlad som svår och obegriplig. Kram!
GillaGilla
Tack för ditt perspektiv! ❤
GillaGilla